Om många säger samma sak måste det vara sant

Bakgrund: Min fars fru är väldigt förtjust i självhjälpsböcker, särskilt sådana som innehåller spirituella inslag. Du kan göra precis vad som helst, med universum på din sida etc. Det händer att hon föreslår att jag ska läsa vissa av dessa böcker, vilket jag har svårt att säga nej till. Jag inbillar mig att det är för att jag är snäll.

Nu senast har jag läst Betraktaren av Ken Lavendell. Då jag hört att den skulle vara en absolut fantastisk ögonöppnare, var jag faktiskt ärligt nyfiken på den. Redan från första sidan kände jag dock att läsningen inte skulle bli särskilt njutningsfull.

Den handlar kort och gott om Kens självupplevda övernaturliga äventyr tillsammans med en brokig grupp människor ute på en ö någonstans. De leviterar, får besök av betraktare (semitransparenta varelser som bär på Sanningen), läser tankar och så vidare.

Jag förstår om Herr Lavendell kände för att få ur sig sina, tvivelaktiga, slutsatser, men sättet han gjorde det på är rentav förskräckligt. Denna boks läsarkrets består till stor del av folk som tror på att han verkligen upplevt allt detta på riktigt. Om man presenterar sina egna tankar och funderingar som att de kommer från någon slags gudomlig makt tycker jag att man inte är något annat än feg. Det är nämligen aningen lättare att kritisera Ken Lavendell än en absolut sanning från universum.

Angående inläggets rubrik: Min fars fru menar att bokens budskap måste vara sanning, eftersom att "alla" new age-iga självhjälpsböcker säger samma sak. Alla talar om Hemligheten.

Frågan är varför det inte skulle kunna vara en lika naturlig reaktion att skuldbelägga oss själva, som det är att "skylla ifrån sig" på yttre faktorer?

Nej, givetvis var det självhjälpsböckerna som var först med att ge oss dessa idéer. Det är ju inte direkt så att det finns människor bakom dessa. Kan det vara så att alla dessa Ken Lavendells är det moderna samhällets profeter?

Nil novi sub soli, liksom.