onsdag 3 oktober 2012

Aron Modigs tips till ligisten

Aron Modig har skrivit en synnerligen ogenomtänkt debattartikel, och den har nu delats vilt bland mina fb-vänner. En av kommentarerna till en bekants uppdatering om artikeln lyckades vara ännu dummare (ja, det är möjligt!), och handlade om att folk ju kunde sitta hemma och plugga istället för att kasta sten om de nu vill förändra sin livssituation.

Jag tänker nu då, för omväxlings skull, ta den kommentaren på allvar. För att väldigt många människor ändå går omkring och bär på dessa tankar, och hur mycket jag än skulle vilja ignorera dem kan jag inte göra det.

"Dessa händelser har alla utförts av en liten grupp ligister, ofta unga sådana, som fattat aktiva val om att sätta sig över lagen i syfte att terrorisera sin omgivning, samhället och vanligt folk."


Okej, Modig och resten med liknande tankar, låt oss diskutera på era villkor. Jag vill prata om den fria viljan.

Ni som känner mig (det är förmodligen bara ni som läser detta, visserligen) vet att jag inte hyser någon som helst tilltro till denna ”fria” vilja. Vi gör val, ja, och så länge ingen övermakt direkt tvingar oss till annat ligger dessa val ytterst i våra händer. Jag är med på det. Det jag menar är att våra val föregås av en massa andra faktorer, som leder till att vi väljer att agera på ett visst sätt. Inget val är ”rent” och fristående från tidigare händelser, som alla på något vis format oss. Alltså: Du kan förstås inte tänka dig någonting ”bortom” de referensramar just du har.

Trots att det även i Sverige finns skillnader mellan grupper i faktiska möjligheter till social och ekonomisk rörlighet, har väldigt många fler människor tillgång till dessa här, än i exempelvis USA, eller Polen, om jag ska använda mig av mindre uttjatade exempel. Så, låt oss då gå med på tanken om att det är vår vilja som i stort sett avgör i vilket samhällsskikt vi hamnar. Vi kan välja mellan skolor, utbildningar, städer, och umgängeskretsar.

Så, vem väljer att kasta sten på poliser, ambulanser och annat som ska finnas för att bistå med hjälp? Vem väljer att inte fokusera på studier och därmed också väljer att stanna kvar i misär? (Ja. Misär.)

Den rimliga frågan att ställa är givetvis varför människor väljer att agera på ett visst sätt. Det är inte förrän den frågan är besvarad som vi kan börja fundera på lösningarna. Ännu ett rimligt antagande är att vi inte kan dra slutsatser om människor, som inte ens blivit tillfrågade. Och kom inte och säg att det är deras ansvar att ”lugnt och sansat” driva de frågor de bryr sig om, för det här handlar om ett samhällsproblem, vilket innebär att vi alla bär ansvaret för det. Ingen gynnas av ett segregerat samhälle.

Det är också underligt att sådan stor tonvikt läggs på att alla ska dels kunna formulera egna förslag på lösningar till de ”egna” problemen och att alla också ska ha kunskapen, och tålamodet att engagera sig på ”rätt” sätt. Det är inte lätt att gå med i ett ungdomsförbund, bli lyssnad på där (även där finns ju normer och strukturer att förhålla sig till), och sedan genom det, eventuellt, lyckas påverka den politik som bedrivs i landet.

Tillbaka till den fria viljan. Av det snack som går skulle man kunna tro att det är en grundidé om alla människor som lika, som ligger bakom dessa tankat och åsikter. Samtidigt, när man kommer till att faktiskt prata åtgärder, börjar debatten plötsligt präglas av ett slags essentialism. Det handlar plötsligt inte längre om människor som gör olika saker, utan om människor som – är – på olika sätt. Folk är ”lata” eller ”oambitiösa”, eller ”skötsamma”. Och det är klart, tror man att vissa bara – är – bråkiga och stökiga, måste lösningen vara att banka in regler om rätt och fel, och tvinga folk till att använda sin fria vilja på andra sätt... Håhå, jag säger då det. Om människor, av naturen, är på vissa sätt blir det tydligt varför förespråkarna av ”hårdare tag” inte istället förespråkar att mer resurser, uppmuntran snarare än bestraffning (eller ”sosse-daltande”), läggs på dessa personer (som ändå inte kommer att ändra på sig).

Det är dags att inse att våra fria val inte är särskilt fria, trots allt, och att det inte räcker med att sätta ordet ”fri-” före ett annat, för att få det att handla om frihet. Hur fritt är det fria skolvalet, t.ex. för de elever som går på den lågprioriterade skolan, i området där alla inrikesfödda och de med bättre ekonomiska och sociala förutsättningar valt att gå någon annanstans? Borde inte målsättningen istället vara att alla skolor ska hålla lika hög standard, så att fler människor omfattas av friheten att 'välja' senare i livet?


Sluta nedmontera trygghetssystemen i mitt samhälle, KD och övriga troll i regeringen. Och vad är det för dravel Modig avslutar med om att det är en mer marknadsorienterad politik som behövs som lösning på de sociala problemen?

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar