söndag 10 november 2013

När är jag kvinna?

Jag tycker inte om att bli könad, men blir det ändå jämt och ständigt. Oftast känns det inte särskilt farligt.

Jag har aldrig känt mig som en man, men jag har heller aldrig känt mig som en kvinna. Dock har jag aldrig haft något behov av att utåt sett definiera mig på något annat vis än efter mitt biologiska kön och mitt valda könsuttryck; kvinna, vilket är en jävla lyx. Jag känner inte igen mig i "kvinna", men jag okej med att ses som det. Jag har aldrig behövt "komma ut" som icke-binär, och jag har kunnat betona min "kvinnlighet" i politiska, radikalfeministiska, sammanhang.

Detta betyder dock inte att jag uppskattar att bli könad av alla i tid och otid, vilket jag faktiskt upplever sker oftare nu när jag är "vuxen" än när jag var yngre. Ska någon hälsa på mig blir det ett "Hej, bruden!", ska jag gå förbi en man genom en dörr blir det "Damerna först". Jag är "gumman", "fröken" (dock bara med cis-män, vilket gör mig obehagligt medveten om den maktobalans som finns även i mina nära relationer), "tjejen" osv i all oändlighet.

Det finns två anledningar till att detta stör mig. Det första är personligt.

Jag skrev ovan att jag aldrig har känt mig som en kvinna, men det stämmer inte. Det finns tillfällen då min könstillhörighet, eller att jag uppfattas som kvinna, blir högst påtagligt. Jag känner mig som en kvinna när männen i sällskapet bara pratar med varandra och aldrig frågar vad jag tycker. Jag känner som en kvinna när jag läser lönestatistik för en skoluppgift, och inser att jag sannolikt kommer att diskrimineras. Jag känner mig som en kvinna när jag sitter på spårvagnen hem och en främmande man vägrar sluta prata med mig trots att jag märkbart blir illa till mods, och jag försöker tänka ut strategier för att jag ska slippa bli våldtagen. När jag inte känner mig som en kvinna känner jag mig fri; som en person. Könar du mig, gör du mig påmind om att jag alltid, i första hand, är kvinna. En mästare, en vinnare, är alltid en man, men som kvinna kan du bara bli den bästa kvinnan.

En könskonservativ person kanske skulle vilja hävda att lösningen på mitt problematiska förhållande till mitt kön kan lösas av att jag börjar associera det till mer positivt laddade saker. Det för mig dock till den andra anledningen till varför jag inte vill bli könad i onödan (när kan det vara nödvändigt, frågar ni? Tja, kanske t.ex. i lönestatistiken, som jag tidigare nämnde)

Inom genusvetenskapen talas det om genusordningen, som är uppbyggd på två logiker:

Den ena handlar om isärhållande, och den andra om hierarki. Att män som grupp är överordnade kvinnor som grupp möjliggörs av att vi först gör skillnad på "kvinnor" och "män"; "kvinnligt" och "manligt". Nej, jag har inga illusioner om att vi kan förändra världen enbart genom hur vi använder språket, men jag är övertygad om att det är en del i denna maktordning och i hur den reproduceras.

Maktförhållandet finns ändå, oberoende av om du språkligt delar in människor i någon av de två könskategorierna eller inte, men måste människors uppfattade könstillhörighet verkligen påtalas i alla sammanhang? Mitt pronomen är "hon", och jag talar själv ofta om "män" och "kvinnor", men jag gör det i radikalfeministiskt syfte, för att påverka politiskt. Jag använder det som metod för att nå samhällsförändring.

Jag tycker inte att det är samma sak som att köna mig när jag t.ex. diskuterar katter i roliga hattar.

För då är jag Maggan. Då är jag banne mig bara Maggan.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar