The Strange Vice of Mrs. Wardh (1971)

Dags för Lisas bloggutmaning igen! Denna gång ännu en giallo (tidigare har "vi" sett The Forbidden Photos of a Lady Above Suspicion och Eyes Behind the Wall): The Strange Vice of Mrs. Wardh från 1971. Den här giallon var det sannerligen mer fart i! Mycket tuttar, könsroller, och blod... Och det var underhållande för det mesta, och bitvis irriterande.

Filmen handlar kortfattat om Julie Wardh, som inte får tillräckligt med sexuell spänning av sin make. Hon blir stalkad av en tidigare älskare (det var svårt att i början avgöra hur mycket våldtäkt det var i det hela, men jag kom fram till att de nog bara var lite bdsm-iga älskare...), och träffar under den här tiden sin nya, heta (personligen tycker jag att han är fulare än min fotsula) älskare. Medan allt detta pågår härjar en kvinnomördare, som gillar att cutta folk med rakblad. Kan rapey-dude 1 (stalkern) eller rapey-dude 2 (älskaren) ha något att göra med detta?

Vad var det jag tyckte var irriterande? Givetvis att ingen av männen ens kom i närheten av att lyssna på Julie. Hon fick finna sig i vad männen hade lust med. Ett exempel från detta var när rapey-dude 2 vägrade, ordentligt vägrade, ta hennes "lämna mig ifred" på allvar. Han körde henne inte hem, trots att hon skrek om det nästan hela vägen, utan bestämde att de skulle ut på nå jävla eftermiddagsäventyr. Efter detta, bad hon om ursäkt (!!) för att ha missbedömt honom -- hey, han visade sig ju vara värsta spännande snubben. Sedan tog han sig förstås in i hennes hem utan att ha blivit inbjuden -- som man gör, liksom (OM MAN ÄR VÅLDTÄKTSMAN). En till scen var fruktansvärt störande..

Utan exakta citat:

Hon: Jag kan inte gå hem till dig (uttrycker stark motvilja. Hon kanske är kåt osv, men det spelaringenroll, för ett nej är fortfarande ett nej. Ni kan det, va?)
Han: Tjat tjat tjat.

Hon ser rapey-dude 1:s bil åka förbi, blir livrädd (och visar också det tydligt).
Hon: Åh, hjälp mig, blabla... Ta mig varsomhelst.
Vart tar han henne? Hem, såklart. Dit hon inte ville. Ligga med rapey-dude 2 eller eventuellt bli slice:ad av rapey-dude 1, alltså.

Nog om det. Nu kanske man skulle kunna tro att jag tyckte att filmen var dålig, men icke! Den var fab! På riktigt. Mellan dessa scener, då jag störde mig en del, njöt jag för fullt! Musiken var trollbindande, och... förlåt, feministjaget, men kvinnan likaså. Hon är nog det vackraste som visats på film, Edwige Fenech. Slutet var roligt och oväntat, och fasen -- jag kände att det här, det är goa grejer.

Se den när ni får tillfälle!

Eyes Behind the Wall (1977)

Lisas bloggutmaning för denna vecka var Petrellis "Eyes Behind the Wall" från 1977. Den handlar om ett mycket underligt par, som har för vana att spionera på sina hyresgäster. Mannen, som är författare och sitter i rullstol, påstår att han är tvungen att studera andra och leva genom dem, "för hur kan han någonsin få tillräckligt med inspiration när han inte kan gå", typ. De spionerar båda på en manlig hyresgäst, även om frun Olga tycks göra det något motvilligt. Hon går med på att hjälpa maken få reda på mer om hur hyresgästen fungerar, wink wink. Jag tycker inte att det är en fantastisk film, men den var ändå stundtals mycket underhållande. Parets butler, som verkade dyrka (på det obehagligaste av sätt) Olga är sannerligen en fascinerande karaktär... Skulle gärna (eller.. ja, jag vet fan inte) låtit hans historia vara filmens fokus. Scenen där parets hyresgäst är på discotheque tycker jag också väldigt mycket om (Folk dansar skumt, blir spontannakna osv).

Slutet var ganska förvirrande, och har väl egentligen inte så mycket koppling till de övriga spåren i filmen. Det kändes abrupt. Vill du låta dig fascineras av suspekta italienska karaktärer är filmen, trots detta, värd att se. Den passade rätt väl som komplement till bakispizzan, så här på en trött söndag.

Black Belt Jones (1974)

Nu har jag äntligen tagit mig i kragen och sett "Black Belt Jones". Jag började faktiskt kolla på den redan förra veckan, vilket var ett misstag pga att jag var så trött att jag lyckades somna mitt i. I och med att jag länge har haft uppfattningen att en film måste ses i sin helhet vid ett och samma tillfälle för att den ska kunna bedömas ordentligt, har jag haft svårt att motivera mig själv till att se del två. "Den kommer ändå inte vara lika bra som den hade varit om jag sett allt på en gång".

Nu har jag sett den. Hela "Black Belt Jones"! Trots att det var i två omgångar vågar jag ändå säga att det är en sevärd film, med en hel del fantastiska repliker. Pinky, den inte så skurkaktiga skurken, kom nog med de allra bästa:

"Choose money over honey? Shiiiiit. Man, you can pull out my groin, just gimme that coin! Man, I'd rather be dead than not have any bread! Pinky's mama didn't raise no fool!"

Att det skulle göras en grej av att filmens enda badass-kvinna var just en badass-kvinna var väl inte heller så oväntat, men visst var det underhållande!

Som när hon blir tillsagd att "do those dishes or something" istället för att lägga sig i det viktiga karlagörat. Då skjuter hon helt enkelt sönder disken och svarar med ett "They're done". 

Som vanligt tänker jag att det hade varit trevligt med fler kvinnor, men det var väl tur att Sydney, badass-kvinnan, var allt annat än hjälplös. 

Rolig film! Se den!

Cannibal Holocaust (1980)

Det här var det... värsta jag sett. Jag vet inte vad jag ska skriva. Jag mådde illa och ville nästan gråta flera gånger under filmen. Wow. Kannibalismen var inte ens det värsta i filmen. Fruktansvärda våldtäktsscener, och (äkta) djurtortyr. Jag lär ju vara vegetarian i minst en vecka efter detta (en livsstid av vegetarianism vore visserligen en bra sak, men jag vågar inte lova något). Att veta att de medverkande människorna inte heller behandlades särskilt gött av herr filmskapare gör inte saken bättre. Damn. Jag visste att jag skulle bli chockad och äcklad, men inte så här mycket. Jag borde inte ha varit nykter, och jag borde inte ha sett den mitt i natten.

"Värt att hålla i åtanke är att det är, framför allt, en exploitationfilm. Det kommer alltid att vara massvis med sexvåld, nakna damer och hemskheter, så snälla låt inte detta distrahera."

Hur ska dessa inslag inte distrahera en? Hur får man distans till sånt här (jag vill veta det, på riktigt)? Jag är aningen besviken på mig själv, för att jag tydligen är jättesuperduperlättpåverkad av groteska filmer som detta. Inte särskilt hårdhudad, und so weiter.

Om ni känner för det kan ni här kolla på en recension på filmhelvetet (den börjar bli bättre ca. 15 minuter in).

Det är en film om en film om en film om en film. Fett meta.

Nu måste jag lyckas få filmmusiken ur hjärnan. 

Sexiga kvinnor vs. starka kvinnor?

Ovan har ni en film alla borde se. Föreläsaren beskriver det problematiska i att tala om kvinnors sexuella makt, och den objektifiering av kvinnor vi alla utsätts för dagligen.

Jag har länge velat skriva ett inlägg om ”sexiga” kvinnor i film, och huruvida det går att se en objektifierad karaktär som stark. Jag har på sistone kollat på en del film med starka, kickass kvinnor, som samtidigt sexualiserats rätt ordentligt (Pam Grier i div. blaxploitations, japanska, oh so fetishiserade, skolflickor i pinky violence osv). Ofta är det just så här det ser ut, även i mainstream-film; för att en kvinna ska få ta en ledande roll i en film måste hon samtidigt utstråla en jävla massa sex för att det överhuvudtaget ska kunna vara intressant för någon. En del av mina vänner har menat att sexualiseringen av kvinnokaraktärer trumfar den styrka/handlingskraft de i övrigt tycks ha. Som föreläsaren i ”The Sexy Lie” säger, är förhållandet mellan objekt och subjekt, enligt västerländsk tradition, dikotomt, vilket innebär att de båda står i motsats till varandra.

Vad innebär då detta för den objektifierade kvinnokaraktären i en film? Jag har läst en del diskussion om manlig objektifiering i media, och det är nog ingen som förnekar att det också förekommer. Någon kommenterade det med att om kvinnlig objektifiering existerade i samma utsträckning som manlig sådan, skulle hen inte se det som ett problem. Där någonstans landar även jag. Jag tror inte att objektifiering i sig måste vara problematisk; jag tänker att det är en naturlig del av mänsklig sexualitet. Problemet uppstår när det främst drabbar en grupp, och förekommer i sammanhang det inte går att välja bort. Att medvetet se en film med en snygg brud är inte lika illa som att ofrivilligt bombarderas av bilder på sexualiserade kvinnor på reklampelare när en t.ex. ska åka spårvagn från punkt A till punkt B.

Den sexualiserade starka kvinnan i film presenterar vad jag tror är ett skadligt ideal. Precis som det sägs i den korta filmen ovan, krävs det väldigt mycket av en kvinna för att vara det perfekta, eller det nästan perfekta sexuella objektet, vilket naturligtvis inte blir bättre av att att andra typer av ideal adderas på det. Däremot tror jag också att det är viktigt att tänka på vilket sammanhang en film har uppkommit i. Jag menar att det inte räcker med att peka på en filmkaraktärs objektifierade kropp för att kunna avfärda karaktären som en rakt igenom antifeministisk porträttering av en kvinna. Få filmer, utom typ... porr, kan vara enbart baserade på sexuella kvinnor. Det må vara själva lockbetet, men det är nog inte det som får en att fortsätta titta i 1,5 -3 h. Att locka med sexualiserade kvinnokaraktärer kan ibland vara det enda sättet att sälja in starka kvinnor-konceptet till en viss publik; det är ramarna för filmens sammanhang. Det är helt klart problematiskt, men det är snarare i så fall samhällsklimatet det största problemet ligger i, och inte nödvändigtvis i filmen eller filmens karaktärer. Filmskapare har ett visst ansvar, det förnekar jag inte, men de starka och sexualiserade filmkvinnorna är knappast mer problematiska än, säg, Zooey Deschanels roll i (500) days of summer, bara för att de har mindre kläder på sig. Tyvärr tycks diskussioner ofta stanna i konstaterandet att den nakna kvinnohuden på något sätt är höjden av sexism, vilket åtminstone jag inte känner igen mig i, i mitt egna filmtittande.

En behöver inte aktivt stödja dessa filmer om en inte känner för det, men jag tror att de feminister som förnekar filmkaraktärers subjektivitet enbart för att de också sexualiseras är ute på farliga vatten. Det är ett reellt problem i samhället att ”snygga” kvinnor avfärdas som objekt, istället för att ses som tänkande subjekt, i alla möjliga sammanhang. Objektifiering må försvåra för kvinnor att agera som subjekt, men vi måste kanske inte i alla sammahang se dessa två som varandras totala motsatser. Vi kanske kan försöka motverka kvinnlig objektifiering/översexualisering utan att stigmatisera de objektifierade/sexualiserade kvinnorna? Whataya say?

(Jag tar personligen mer illa upp av filmer där kvinnor knappt existerar, dvs nästan alla filmer som någonsin gjorts)

The forbidden photos of a lady above suspicion (1970)

Men hallå, vänner! Det tog pinsamt lång tid för mig att ta itu med bloggutmaningen för förra veckan. Jag såg filmen i söndags, men skrev inget då. Jag kollar ofta på film sent om kvällarna, för att få något slags sällskap i min sömnlöshet, och orkar inte blogga under natten sedan. Nog om det; dags för mitt utlåtande om denna giallo.

Jag har för mig att Lisa sagt något om att jag inte skulle gilla sättet kvinnor porträtteras på i giallos. I denna film tyckte jag inte alls att det fanns några dåliga kvinnokaraktärer (kanske beror det lite på att den senaste filmen i bloggutmaningen var Mandingo, och att precis allt verkar vara bättre än den). Visst blev huvudpersonen något misstrodd av polis ("I don't think there's anything for you to be upset about"), men det var inte så överdrivet som jag väntade mig. Kanske i andra giallos? Den kvinnliga huvudpersonen framstod som rätt modig och handlingskraftig (-ish). Hennes vän Dominique är också en spännande figur.

Ett tag visste jag inte om jag kollade på film eller någons BDSM-fantasi. "You must suffer and be my slave" "You must surrender your body and your mind" osv osv. Visst var det kanske inte direkt en feministisk fantasi, men det var heller ingenting som fick mig att spotta och fräsa, och allt vad en feminazi ska göra när hen ser kvinnokroppar exploateras.

Just det, jag höll på att glömma att nämna festscenen en bit in i filmen, som sannerligen är en fröjd för sinnena! Mycket färg och mycket glamour.

Sammanfattningsvis vill jag säga att detta är en mysig och underhållande film, som du som läser detta också borde se.

"Cannibal Holocaust" nästa!

Blaxsploitation! "Foxy Brown" (1974)

Veckans bloggutmaning var "Foxy Brown", och jag kunde äntligen ta mig tid till att se den igår. I fredags var jag ute och drack några tentaöl med klassen (jag hade även en ny och underbar styrelsepost att fira), och den här filmen var såå en del av min belöning. Jag beställde hem pizza, som jag kunde äta utan att behöva diska först (lägenheten ser alltid ut som ett "Hoarders"-avsnitt efter en tenta), plockade fram godis till efterrätt, och kunde njuta av allt detta till denna fantastiska film.

"Foxy Brown" är en blaxploitation, och inte vilken som helst. Det är även min allra första blaxploitation. Jag och Lisa började kolla på en förut, som inte riktigt fungerade för mig just då, och jag har sett bitar ur typ "Black Dynamite", men det här var den första filmen jag sett hela av. Soundtracket är underbart. Pam Grier är supercool. Som ni kanske redan vet älskar jag att se kvinnor (i huvudroll, annars får det vara) kicka ass, för att det är för jäkla ovanligt i populär/mainstream film. Så, den här filmen var underhållande på fler plan än ett. Det är som att äta godis med ögonen! Ja!

Härifrån kan 2013 bara bli bättre?

Först vill jag berätta om veckans bloggutmaning, som var att se "Terrifying Girl's High School -- Lynch Law Classroom", som också skulle bli min första pinky violence-film. Jag såg den tillsammans med Lisa, och tyckte himla mycket om den. Det är definitivt en genre jag vill se mer av.

Nu till nyårsfirandet. Mitt nyår var mycket trevligt alldeles i början, när vi var ett gäng som åt middag hos Anna. Efter det åkte vi vidare för att skåla in det nya året med en vän vi inte längre ser så mycket av, och när vi sedan tog oss till ytterligare en fest spårade det ur. Jag blev kallad för feminist och en sådan där Pippi Långstrump för att jag inte ville följa med två grabbar upp till "festen", utan ville vänta på resten av mitt sällskap. Min vän fick höra att hon måste ha blivit slagen som liten, då hon var så beskyddande av oss. De där jäkla hobbypsykologerna finns ju överallt.

Vi hann vara på "festen" i en minut innan vi ville lämna, och det blev dessa grabbar givetvis oproportionerligt arga över. Nu skulle vi kvickt hitta något annat ställe att hänga på, och jag trodde att det gick att ta sig dit till fots. Efter ca en halvtimme i regnet, tog vi en taxi, som körde oss så väl att vi var tvungna att gå en halvtimme till i regnet. Den nya "festen" bestod av två grabbar, sexistiska skämt, och en fylle-kärleksförklaring.

Det positiva jag fick ut av detta firande var... en placering på min topplista över saker jag fått höra om mig, helt oprovocerat, av män. Den ser ut på det här viset:

1. "Jävla fitthitler-propaganda." Sagt efter att jag lugnt och sansat återgav siffror från migrationsverket för en SD-sympatisör.

2. "Det skulle inte förvåna mig om man såg dig i en porrfilm någon gång" Nej, vi pratade inte ens om porr. Jesus.

Och så den nya och fräscha...

3. "Feministpippi"

Mina nyårslöften handlar om att jag helt enkelt ska våga göra mer av mitt liv. Gärna bli aktiv i en hbtq-förening, så att jag får någon motvikt till all monogami och heterosexualitet som omger mig (känner mig rätt ensam ibland). Teater ville jag också börja med igen, men det känns inte alls rimligt att betala 1700 för en kurs på sex tillfällen totalt. Kanske skiter jag i att vara rimlig och slår till ändå. Jag måste också ta tag i mina sömnbesvär och våga gå till en läkare. Någon som har tips på hur man tjatar till sig lite KBT istället för att få massa piller utskrivna?

Kom igen nu 2013, bli bättre än 2012.

"Switchblade Sisters" (1975)

Först, vill jag berätta att jag är i Västerås, och är kvar till någonstans i början av januari. Bloggträff?

Nu till veckans filmutmaning; Jack Hills tjejgängsfilm "Switchblade Sisters" från 1975. Det var en underhållande film, och Lisa har ju så rätt i att filmen har ett gungande soundtrack. Jag blev aldrig uttråkad/rastlös under filmen, vilket tyvärr händer allt oftare att jag blir när jag kollar film, så det är i sig ett bra betyg. När det är sagt, kan vi ta på oss genusglasögonen.

Filmen var bra, men inte female empowering, som jag tycker att den någonstans utger sig för att vara. Jag förstår att det är en exploitationfilm, och därför kanske inte en film med sådär... jättemycket analys bakom, men visst fan väntade jag mig att den skulle vara mer girl power än vad den var. Tarantino har för övrigt denna film som en av sina favoriter, och har inspirerats av den till bl a Kill Bill. (Men Uma Thurman är bra så mycket tuffare än kvinnorna i Switchblade Sisters, tycker jag)

Ganska tidigt i filmen får vi se den nya kaxiga tjejen Maggie bli våldtagen, och även en annan kvinna blir utsatt för sexuellt våld, som brukligt i exploitationfilm. Trigger warning, för den som tänkt se filmen, alltså. Majoriteten av filmen kretsar kring männen i gänget "The Silver Daggers", som tjejerna då är "The Dagger Debs" till. Det är egentligen inte förrän "The Dagger Debs" kickar ut männen och blir "The Jezebels" som vi får se dem vara kickass på riktigt. Ca.15 minuters girl power, alltså.

Tråkigt nog, vände sig några av dem mot varandra. På grund av vad? En snubbe. Visserligen hade kanske Patch (som hade det smeknamnet pga hennes ögonlapp, ja..) mer makt som huvudintresse. Inte särskilt mycket till systerskap. Dock fanns även scener där de verkligen stod upp för varandra (redan i inledningsscenen), och de gav också känslomässigt stöd till Lace, som råkat ut för något sorgligt. Båda delarna fanns med, men jag hade som sagt velat se mer kickass-systerskapande och färre snubbar i fokus.

På hela taget, är detta en bra film, som absolut borde ses, och som med fördel kan kollas på i grupp. Det är få filmer jag kan tänka mig att se med andra människor, för att jag har en konstig uppfattning om att det kan bli "fel" stämning för filmens innehåll... Men denna funkar att njuta av både i grupp och ensam, tjoho!

Bloggutmaning: Blazing Magnum (1976)

Det tog ett bra tag innan jag kom igång med att se veckans film, och det berodde väl mest på att jag var så övertygad om att jag inte skulle tycka om filmen (förlåt). Och det visade sig vara precis så. Vill ni ha en beskrivning av filmens handling som är positiv till max, kolla Lisas inlägg istället. Jag får nog nöja mig med att säga att hela machogrejen, med hårdkokta poliser och biljakter, gör mig uttråkad. Om det åtminstone funnits en spännande handling tillhörande allt detta hade jag kunnat hålla mig intresserad, men det tyckte jag inte fanns.

Karaktärerna var osympatiska. Musiken var typiskt 70-tals tv-deckare, vilket jag inte är så förtjust i. Kanske ser man inte den här filmen för den fantastiska handlingen eller de djupa karaktärerna, utan bara för att man råkar gilla den här typen av bildspråk. Min båt förblir dock ogungad.

"Female Trouble" (1974) - Crime is Beauty

Apropå skönhet, hörrni...

Lisas bloggutmaning kom till liv igen, och filmen för veckan är John Waters "Female Trouble" från 1974. Tidigare har jag nog bara sett "Serial Mom" av honom (en rolig film som jag inspirerades av till min halloweenutstyrsel osv), och det här var verkligen inte i närheten av lika städat som "Serial mom", som kanske var tänkt att nå en lite bredare publik?

Dawn Davenport är huvudkaraktären, vars bana börjar med att hon trashar medelklassjulen hos sina föräldrar (mycket tillfredsställande scen), för att de inte gett henne cha-cha-skor i julklapp, och att hon flyr därifrån. Därefter får hon ett barn med någon snubbe hon låg med (blev våldtagen av? Jag uppfattade inte det så, men det gjorde du, Lisa?), som hon förstås missköter något så fruktansvärt, för att istället fokusera på sin karriär som kriminell och fabulös. Något sådant. Ett par bestämmer sig för att fotografera Dawn i hennes brottsliga handlingar, och hennes och deras positiva och exalterade uppfattning om hennes skönhet växer i takt med att brotten blir värre och hon mer förvriden. Principen att brott förstärker ens skönhet är styrande.

Alla uppfattningar man kan tänkas ha om skönhet presenterades i detta förvridna och uppförstorade format. Vi får t.ex. se Dawn Davenport skjuta upp eyeliner. Det var ganska befriande att se denna filmen efter "Drop Dead Gorgeous", då jag fick se det jag saknade; det förvridna och rent fula i skönhetsideal, vad de än må vara. Jag upplevde att filmen drev med så mycket mer än uppfattningar om skönhet, som t.ex. med det som anses vara normalt, och det blev tydligt, om man inte visste det innan, hur vi hela tiden konstruerar det normala, och därmed också det avvikande. 

Aunt Ida var nog min favoritkaraktär. Hon hade de mest fantastiska replikerna. Aunt Ida var övertygad om att alla smarta människor var gay, och alla dumma straight, och hon försökte övertala Gator om att han borde dejta män. Då säger hon detta:

"I worry that you'll work in an office, have children, celebrate wedding anniversairies. The world of the heterosexual is a sick and boring life."

Toppenfilm. Mycket underhållande!

Drop Dead Gorgeous (1999)

Idag såg jag Drop Dead Gorgeous (årets första julklapp, för övrigt), som är en mockumentary om en skönhetstävling i en småstad. Jag var rätt skeptiskt inställd till den först, då jag tycket att temat om att driva med skönhetshets är lite uttjatat, men trots det tycker jag att filmen är värd att se.

Vad händer? Bl a består en deltagares vinnande framträdande av att dansa med en enorm Jesus-på-korset. Fint så.

Den börjar starkt, och roligt, även om jag tycker att man hade kunnat ta ut svängarna ännu mer i vissa bitar. Mot slutet saktade den ner i tempot, och jag hade velat ha ett ordentligt "BAM" i nyllet innan eftertexterna. Istället slutade den som halvt-feelgood. Men, den var rolig och småmysig, och en film som tål att ses om, kanske särskilt på kalla söndagskvällar.

Veckans bloggutmaning: Army of Shadows (1969)

Då var det filmtajm igen, med mondolanes bloggutmaning. Veckans film är Jean-Pierre Melvilles "L'Armée des ombres", eller "Army of Shadows", som är den engelska titeln. Vi får följa delar av den franska motståndsrörelsen, med ledaren Philippe Gerbier som huvudperson. Jag kallar honom för huvudperson för att han får synas mest, men det betyder inte att man känner med någon särskild karaktär mer än andra.

Det var det jag tyckte bäst om med filmen, att karaktärerna inte kändes det minsta tillgjorda, utan behöll en rå äkthet genom hela filmen. Även stålkvinnan Mathilde agerar mänskligt, och ganska sent i filmen faller plötsligt hela hennes fasad.

Jag brukar inte gilla att ta på mig genusglasögonen när jag ser på äldre film, då jag nog aldrig varit med om att kvinnor får en likvärdig eller högre position än filmernas män. Men vad fan, jag gör det ändå. Mondolane påpekade att det är skönt att se en kvinna som Mathilde, som får vara stark och ha brister, utan att förminskas till rollen som femme fatale (som t.ex. Rachel Stein i  "Black Book" från 2006, en annars hyftat bra andra världskriget-film, där man vet vad man får osv). Hon skildras mycket bra, och problemet har ingenting med hennes karaktär att göra. Problemet är förstås att hon var filmens enda kvinna. Det är lätt att skrika "Smurfette-principen" åt det hela, men det tar lite emot att göra så. Jag uppfattade inte alls Mathilde som den där förbenade kryddan, som smurfettes brukar få vara, till the all male huvudrätt, utan tyckte att hon var en av de absolut viktigaste karaktärerna. Filmen hade inte gått runt utan henne. Så, det är positivt, men rent krasst följer filmen ändock smurfette-principen med att ha en kvinna i en ensemble full av män.

Sammanfattningsvis tycker jag att filmen är oerhört bra, och jag kan rekommendera den starkt till dig som läser detta.

Bloggutmaning: "Possession" (1981)

Mondolane har bloggutmaning, och jag hakade på för att film alltid är trevligt. Nå, nästan alltid. Temat var exploitationsfilm (eller skräck...), och jag tänkte att det skulle vara trevligt att få upptäcka en ny genre. Sedan visade det förstås sig att en massa olika typer av filmer kan räknas till explotationsfilm, och att jag faktiskt redan sett en del som kan klassas som det. Och så är jag osäker på om filmen jag valde för detta tillfälle verkligen kan räknas till den kategorin?

Hursom, så var filmen jag såg på Possession från 1981. Den handlar om ett trasigt äktenskap, där frun vill lämna mannen, och han vill kontrollera henne och tvinga henne att stanna. Så långt tänker man ju att han är the bad guy här. Längre in i filmen tycker man nog att alla är ganska... dåliga. Det fanns ett tentakelmonster med också, som tydligen är himla go i sängen.

Det var en konstig sexuell spänning, mellan nästan alla karaktärer. Det fanns dock endast med en sexscen, som kanske också var den mest besvärande scenen i hela filmen. Möjligtvis är det bara jag som är pryd. Men besvärande, det kan jag nog också vara.

Innan jag verkligen kom in i filmen stack det teatraliska skådespeleriet mig lite i ögonen. Det mesta kändes som något från en teaterscen, och då tänker jag särskilt på en scen. Mannen hade stannat (och sörjt? Varit apatisk?) i samma rum i  3 veckor, tror jag, och han vred sig, skakade och gnydde i sängen. Oturligt nog hamnade mina tankar istället på min grupps final performance i estetisk verksamhet på gymnasiet. Jag skulle spela döende patient och vred mig på ungefär samma sätt, och... jag har haft bättre stunder.

Senare kom jag in i filmens ”sätt”, och då var det inte längre skådespeleriet som störde. Det är inte en jättevåldsam film, tycker jag, med dagens mått mätt, men visst finns en del blodiga scener. Inte så många, och så grova, att nojiga jag fick nog, dock.

Surrealistiska inslag, vilket är rätt trevligt. (Jag tror att Mondolane skulle uppskatta The Holy Mountain, som än så länge är min favorit bland surrealistiska filmer.) Jag uppskattade dock inte att stämningen i filmen ändrades så drastiskt mot slutet. Musiken och stämningen kändes plötsligt lite 70-tals polisserie, och jag tappade koll på vad som hände. Kanske måste jag se den en gång till för att förstå den.

Avslutar med en bild på min katt, för att liva upp lite, liksom.