Det här med principer

Mimmi Pigg och Stalins älskarinna - the bestest of friends
(har absolut ingenting med inlägget att göra)

Jag förstår mig verkligen inte på människor som alltid måste följa sina principer till punkt och pricka. Det är inte fel med principer som sådana, men att aldrig kunna gå emot dem? Man måste tillåta sig själv att förändras. Man måste acceptera att det kan se så olika ut, från situation till situation.

Nu senast var det en vän som hade något emot att jag vill till USA. Han sa en jävla massa om hur det vore en moralisk handling från min sida, att jag väljer att studera i ett sådant vidrigt land etc etc. Min fråga är:

Vem blir hjälpt av att jag inte åker?

Och..

Är det verkligen så fel att vara självisk ibland?

Det intressanta är att dessa principfasta människor ofta inte anstränger sig ens i närheten lika mycket som jag för att andra ska må bra. Om jag vanligtvis hjälper människor i min närhet så mycket jag kan, förtjänar jag inte att få göra något enbart för min egna lyckas skull?

Ingen kommer att tacka dig för att du avstod