Det har hänt att jag känt mig obekväm i en sexuell situation, och det har inte varit mitt fel. Det har även någon gång hänt att jag själv gått över gränsen till gråzonernas land. De första gångerna som sexuellt aktiv tänkte man inte så mycket på gränser. Jag hade en aggressiv bild av vad våldtäkt var, och trodde att den kunskapen räckte - Det gjorde den inte.
För visst är jag inte ensam om att ha tjatat till mig sex, trots att det varit tydligt att den andra inte velat? Det är inte lätt att se var gränserna går, och för att man ska slippa göra något som man senare ångrar krävs det att man i förväg kommer överens om vad som är okej. Om vi inte pratar om dessa gråzoner, kommer vi aldrig att kunna veta.
Jag tycker därför att prata om det (prataomdet) är ett mycket bra initiativ.
De flesta av oss har varit med om någonting, som kanske inte skulle hålla för en anmälan, men som ändå inte har känts bra. Sex är fortfarande någonting som många håller privat. Att anklaga någon för att ha gått över gränsen anses vara otroligt allvarligt, och därför har vi blivit försiktiga med det. För försiktiga.
Många män känner igen sig i historierna, och försöker ogiltigförklara dem. Så mycket energi går åt till att kritisera detta initiativ, som inte alls syftar till att göra alla män till förövare, förändra sexuallagstiftningen eller anklaga och peka finger. Det handlar helt enkelt bara om att att man ska våga prata om det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar