Det är nästan lite komiskt hur jag jämt och ständigt tar avstånd från allt vad kärleksliv heter. Eller ja, låtsas att jag tar avstånd. När jag i själva verket har ett kärleksliv, ett komplicerat sådant. Men det finns väl ingen okomplicerad kärlek?
Jag är expert på att romantisera saker. Brukar låtsas att allt bara är på film. Det blir lättare att leva då, inbillar jag mig.
Nu händer allt på samma gång. Gamla känslor börjar väckas till liv. Kanske för att det är vår?
Nya personer, okej, en person, börjar bli extra intressant... En person jag är så rädd för att såra. Jag är självisk, men jag orkar inte riktigt vara något annat nu.
Jag har också gjort något jävligt dumt, och inte ens försökt rätta till det. Pratar man inte om det har det inte hänt?
Ibland vill man bara förstöra något vackert.
Jag känner inte dig eller dina problem men det är bäst att prata om dem :)
SvaraRaderaHello, anonym! Jo, klart att det är bra att prata ut ibland och inte hålla precis allt inom sig. Men nu när så många är inblandade är det svårt att hitta rätt person att prata med.
SvaraRadera