Det finns många anledningar till att jag ogillar dagens miljöaktivism. Det beror dels på att jag tycker att fokuset har hamnat för mycket på de medel, som enligt mig gör minst skillnad. Man pratar alltså en himla mycket om konsumentmakt, och individens ansvar, istället för att sparka uppåt.
Som Blondinbella stolt berättar om i inlägget "Vi bygger ett Sverige utan jantelag" påverkar de nya generationerna genom att t.ex. twittra om en produkt. Säger man att den är dålig, kommer det att spridas till andra, vilket till slut ska leda till att företaget bakom produkten tänker om. Något i den stilen.
Individen har alltså ett ansvar att köpa rätt saker, för att det endast är genom vår konsumtion som vi kan påverka. Konsumera mera, annars slutar du att existera/betyda något.
Jag tycker att hela det här med individens ansvar är bullshit. Jag tycker personligen inte att man kan kräva av någon att gå mot strömmen (detta eftersom att jag inte riktigt tror att den fria viljan är särskilt fri. Mer om det i ett annat inlägg). Men att vara miljömedveten i Sverige är kanske inte längre längre lika mycket att gå mot strömmen. Det verkar vara mode på miljö, menar jag. Klatchigt och bra.
Då anser inte jag att frågan "vilka vill vara miljö(/mode)medvetna?" vara i närheten av lika relevant som "vilka har råd att vara miljömedvetna?"
Visserligen har det blivit billigare på senare tid att t.ex. handla ekologiskt, men faktumet att det i stor utsträckning är dyrare att göra rätt "val" kvarstår. Det gör mig hemskt ledsen när en del miljöaktivister ägnar sig mer åt att skuldbelägga människor, som av olika anledningar inte klarar av att handla miljömedvetet, än att ägna sig åt faktiskt miljöarbete.
En god vän till mig berättade att hen en gång försökte sig på att vara vegetarian, något som uppmuntras av de flesta miljöaktivister, men att det blev för dyrt.
Om jag får höra att allt går bara man vill en gång till, kommer jag seriöst att slita mitt hår, som matadorerna i berättelsen om tjuren Ferdinand.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar