De där förbaskade omdömena fick mig att börja tänka på hur ofta jag fastnat i rollen som "den där blyga". I nästan hela mitt liv har jag varit tvungen att kämpa emot det blyga inom mig. Jag har alltid utgått ifrån att jag inte kommer att våga, och har därför inte heller vågat göra vissa saker. Till och med nu, när jag egentligen inte är särskilt blyg, tolkar jag varenda framgång som en vinst i kampen mot blyga jag.
Jag har gjort så otroligt mycket modigt i mitt liv. På avslutningen i nian vågade jag ställa mig upp och sjunga inför hundratals elever, när jag visste att alla såg mig som pluggisen. Och det gick bra! Jag har varit med i teaterförställningar som även de gick... just det, bra. Jag har suttit i samma panel som EU-ministern, knappt förberedd, och det gick också bra! Jag har hållit ett första maj-tal, också inför hundratals, utan papper, och fasen vad det gick bra!
Men jag kan inte skaka bort känslan av att det var en blyg tjej som gjorde alltihop. Jag känner mig fortfarande så otroligt blyg ibland. Och ja, jag tror att en del av det är de där lärarnas fel. De som vägrade släppa att jag inte ville prata på deras lektioner.
Vet ni vad, min fransklärare påpekade i princip aldrig att jag var sådär jobbigt tyst. Svenskläraren kunde kanske någon gång ibland be mig att prata mer, för jag kan ju! Men det blev aldrig fokuset. Vad hände? Jo, jag utvecklades snabbare i dessa ämnen, och kunde till slut prata inför klassen då och då, utan att vilja dö.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar