Om att vara blyg

Min söndag spenderas med att kolla igenom gamla papper jag i princip aldrig annars bryr mig om, men som jag ändå känner att jag måste spara. Och, när högen med annat (viktigt) arbete är stor och ståtlig, lockar de obetydliga men plötsligt JETEVIKTIGA papperna mer än någonsin.

Jag har bl a läst igenom läraromdömen jag fick i högstadiet. De ser rätt bra ut, de där omdömena. Trots att det står mer om hur snäll och lugn jag var än om mina faktiska kunskaper inom det aktuella ämnet. Nästan alla lärare skrev att jag måste ta för mig mer. Att jag fungerade bra i gruppen, men att läraren inte ville behöva gissa sig till vad jag vill. Att jag var nästan besvärande tyst.

Redan när jag fick dessa omdömen gjorde de mig irriterad. För jag fattade ju, att jag var tyst. Det var som att lärarna tyckte att det enda som behövdes mig var att få höra hur tyst jag var, och vips - så skulle jag våga skrika högre än de uppnosiga killarna.

Jag var blyg, inte dum i hövvet.

Det är helt fantastiskt att en måste påpeka det. Det är lärarens uppgift att se till att alla kommer till tals. Att i omdömen trycka på en människas blyghet förstärker snarare den verkligheten. Jag vet inte riktigt om jag har någonting underbart och revolutionerande att avsluta med...

Fler resurser till skolan; högre lärarlöner, fler lärare, bättre lärarutbildning?

Ungefär så.