Jag räknar ner minuterna till min tjugoårsdag, och bläddrar i gamla dagböcker. Ni vet, sådant man gör när man är, nästan äckligt, sentimental. Det enda vettiga jag kan få ner i skrift just nu är väl att,
jo,
jag klarade det. Jag har klarat mig så här långt, och bara det är värt att vara glad över.
Det här är lite pinsamt, men jag tänker skriva det ändå. Jag tog och fyllde i ett uppslag i en "kompisbok" jag sparat från förr, och blev tvungen att pausa efter att jag fyllt i min nya adress. Oavsett om jag känner att jag lyckats tillräckligt bra eller ej, så står livet åtminstone inte still. Det är en bra sak, tror jag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar