Om våldtäkt och ansvar

I dagens ledare i Aftonbladet kan vi läsa att var tionde tjej tvingats till sex. Eva Franchell beskriver en verklighet många utsatta får möta efter att de blivit sexuellt utnyttjade, och det är ingen trevlig läsning. Trots att jag visste vad jag skulle få se scrollade jag ner till kommentarerna. Sverige blir allt mindre jämställt, och i attityderna kring våldtäkt har ingen förändring skett.

Det här är en av kommentarerna, som jag tycker är typisk för den här sortens diskussion:

”Jag håller fullständigt med att man borde kunna gå naken i vilka kvarter som helst men tyvärr ser inte världen ut så. Därför är det viktigt att unga tjejer blir upplysta om vilka faror det finns där ute så de kan ta kloka beslut utifrån det. Det är inte den tyste blyge snälle opopuläre som begår daterape eller partyrape. Nej det är oftast den överpopuläre supersjälvsäkra kaxike killen. Den som tyvärr många unga flickor sänker sin gard inför utan att inse farorna...... ”

Bland de andra kommentarerna återfinns också måånga avståndstaganden från ”Våldtäktsmannen™ ”, och det är män som talar om hur vidrig Våldtäktsmannen är och om hur han bör kastreras.

Så här ser det inte bara ut i kvällspressens kommentarsfält, utan i övrig media, i skolor, på arbetsplatser, på sjukhus, hos polisen. Dessa attityder finns överallt. Som kvinna förväntas jag alltid räkna med våldtäkt, alltid se mig som ett potentiellt offer, alltid vara lite, lite rädd. ”Det kan hända vem som helst, så varför utsätta sig själv för onödiga risker?”

I dessa kommentarsfält reproduceras föreställningen om våldtäktsmannen som udda, sjuk, och omöjlig att reparera. Som det sägs i kommentaren ovan, ”det är inte den tyste blyge snälle som begår daterape”. Vi har fakta och statistik, samt våldtäktsoffers egna berättelser, i våra händer, och de talar sitt tydliga språk. De flesta våldtäkter sker i det trygga hemmet, kanske just med den blyge och tyste, som aldrig insåg att även han kan gå för långt.

När ”våldtäktsvågor” dyker upp i svenska städer får vi läsa rubriker om att kvinnor uppmanas att stanna hemma om nätterna, eller ta med sig sällskap om de nu envisas med att gå ut ändå. Vi lever i ett samhälle där varenda kvinna måste se sig själv som ett potentiellt offer, och därför också tvingas leva med att aldrig lyckas gå den där sista sträckan hem utan nycklarna i den hårt knutna näven och hjärtat i halsgropen. Detta är normalt; ”att göra en riskbedömning”.

”Våldtäckter är ett av det vidrigaste som finnes! Förstår mig inte på dom asen som en tänker tanken! Ska det vara så jävla svårt för dom att kunna ragga upp brudar? Eller klarar dom inte av att charma brudar? Hur jävla svårt är det då”

Jag vill komma med det radikala påståendet att ingen gynnas av att låtsas som att förövaren är en varelse för sig. Ingen. Alla i ett samhälle är beroende av varandra, och det är omöjligt att stänga någon ute. Vi har alla gjort fel någon gång; kanske inte våldtagit eller mördat, men vi har alla gjort något vi ångrar. Att se dig som en potentiell förövare betyder inte att du kommer att våldta. Jag skulle vilja säga att risken snarare borde bli mindre.

”Precis som att vem som helst ska få gå i tajta kläder utan att bli kallad bög och bli ihjälslagen, precis som att vem som helst ska få ha en tröja på sig med svenska flaggan utan att bli kallad rasist och bli misshandlad, precis som vem som helst... Kan fortsätta länge till ”

Kommentaren ovan var tänkt att försvara tanken om att kvinnor ska göra en ”riskbedömning” innan de dricker sig fulla och hånglar på fest, men kommentatören kommer faktiskt bara med sådant som borde vara absolut självklart. Du har rätt att inte bli förgripen på. Om all den energi som läggs på att skuldbelägga våldtäktsoffer istället lades på att försöka förstå varför någon överhuvudtaget skulle välja att våldta tror jag att vi hade kommit mycket längre, och kanske till och med nått ett samhälle där ingen låter bli att anmäla av rädsla för socialt stigma och att inte bli trodd.