Kunskap är makt

Henrik Berggren skrev en intressant nyhetskrönika om en ”inflation” i högre utbildning. Den väckte en hel del tankar hos mig, och framför allt funderar jag på hur detta ens kan vara ett ämne med plats för så skilda åsikter. (Måste också först förtydliga att det inte är Berggren jag kritiserar, då han inte verkar hålla med Anders P J Linder, och alltså kan tänkas vara en hyfsat vettig person)

”År 1950 fanns det 12 000 studenter på svenska universitet och högskolor, i dag är antalet omkring 400 000. Är det ett problem? Det beror på hur man ser på det. Många menar, i likhet med Anders P J Linder i Svenska Dagbladet (29/4), att det har uppstått en ”högskolebubbla”. En mängd praktiska utbildningar har akademiserats på ett onödigt sätt vilket leder till orimliga utbildningskostnader och överdrivna krav på examina från arbetsgivarna. Lösningen är att sänka kraven och skapa kortare och mer effektiva yrkesprogram ”

Ja, för det första har vi blivit många fler sedan 1950 (då vi var 7 milj.), och vi ser en samhällsutveckling där tjänstejobb ökar och industrijobb och andra typiska ”blue collar”-jobb blir allt färre. Att människor utbildar sig kan aldrig vara negativt, och vi bör som samhälle göra vårt yttersta för att högre utbildning inte ska vara en klassfråga. Utbildning handlar om, och har förstås alltid handlat om, klass. Utvecklingen vi ser idag är dock inte mot en mer öppen högskola utan det motsatta – dina grundförutsättningar spelar allt större roll. T.ex. har det blivit svårare att få läsa upp gymnasiebetyg pga nedskärningarna i vuxenutbildningen; komvux, och när du väl tagit dig igenom det stadiet hamnar du i en urvalsgrupp med färre högskoleplatser att konkurrera om.

Högerns ”valfrihet” tycks bara få gälla dig som har rätt förutsättningar att lyckas redan från början. Sådana här tankar, som Anders P J Linder (har dock ej läst hans artikel) verkar ha gett uttryck för, tror jag är farliga. Människor utvecklas ständigt; ingen blir någonsin ”färdig”, vilket innebär att du aldrig kan veta att det du vill idag kommer att vara det du vill om 10 år, inte ens att det blir vad du vill imorgon. Det var just detta som gjorde mig ganska så... förbannad när jag för första gången hörde krav på att inte alla gymnasieutbildningar ska vara högskoleförberedande. Dels tror jag att allmänbildning, kunskaper om hur samhället fungerar, kritiskt tänkande etc. är någonting positivt för alla; att det inte bör vara förunnat människor som tidigt bestämt sig för högskolestudier. Dels vill jag inte se ett samhälle där allt fler ”fastnar” och inte kan göra klassresor; där alla högskolestuderande har akademikerföräldrar, och arbetarklassbarnen blir arbetarklassvuxna.

Det kanske låter som att jag föraktar jobb som inte kräver akademiska meriter, men det gör jag absolut inte. Det jag föraktar är klassuppdelningar; ett samhälle där de med makt att påverka samhället, som också ofta ”råkar” vara de med akademisk bakgrund; de som redan har det rätt bra, tillåts styra utifrån sina egna intressen för att andra grupper trycks ned och blir allt mer ”annorlunda”. Ett samhälle där allt fler exkluderas och glöms bort. Alla måste kunna delta i samhällsdebatten på så lika villkor som möjligt, och där tror jag att utbildning är centralt.

Berggren avslutar artikeln med dessa ord, som jag tycker också passar bra som avslut på mitt inlägg:

”Ett svar kan vara att stänga portarna. Ett annat kan vara att kavla upp ärmarna och bevisa att begreppen ”kvalitet” och ”massuniversitet” inte är oförenliga. Det är i det förhållningssättet framtida Nobelpris finns, och inte i dyra satsningar på strategisk forskning. ”