Det här med grupptillhörigheter och samhällsansvar

Som politisk aktivist kanske det går att säga att jag har någon slags tur att jag kan prata om många olika orättvisor baserat på egna erfarenheter. Jag är kvinna. Jag är uppvuxen i prekariat/proletariat. Jag har invandrarbakgrund, även om det inte syns. Jag vill inte leva heteronormativt. Men visst erhåller även jag vissa privilegier baserat på random "så här råkade jag födas"-egenskaper. Jag är vit, cis, och västerländsk. Uppvuxen i Sverige. Min invandrarbakgrund är ingenting som syns, och mitt finska efternamn tillhör inte de namn som det rynkas på näsan åt. Jag tillhör också en privilegierad grupp i samhället.

Jag förstår inte varför människor blir så provocerade av att bli kallade privilegierade. Att du inte blir systematiskt diskriminerad betyder liksom inte att du inte blir utsatt för otrevligheter. Det betyder bara att du har ett annat samhällsansvar. Vet jag att jag som "vit" automatiskt av omgivningen får mer utrymme oavsett arbetsinsats kan jag påverka otroligt mycket genom att bara vara medveten om detta och att undvika att exempelvis avbryta och/eller härksarteknika mot dem som inte ingår i vårt "innanförskap". Som Fanny skriver går det inte att avsäga sig sitt ansvar eller de fördelar ens grupptillhörighet ger en. Jag kan inte välja bort min "västerländskhet" och vägra låta det gynna mig. Däremot kan jag aktivt verka för att ge plats åt andra människor; identifiera de beteenden som leder till att andra känner sig exkluderade och försöka ändra på dem. Som exempel kan jag ta föreställningen om att det finns en objektiv och linjär jämställdhetsutveckling som det bara är för världen att följa. Jag trodde väldigt länge på detta, och var en av dem som brukade säga att "Sverige har kommit långt".

Vi i väst utgår ofta att det bara finns en typ av jämställdhet, och att "de andra" helt enkelt inte hunnit dit än. (Ofta också att "vi" måste dit och hjälpa "dem" med det. Den vite mannens börda etc etc.) Jag menar att det inte finns någon poäng i att försöka få det att framstå som att jämställdhet är en enda självklar väg, med vissa värderingar och riktlinjer inbyggda. Jag tror att världen mår bättre av att t.ex. människor som bor i Sverige får tolkningsföreträde för hur det är att bo i Sverige, och att människor som bor i Pakistan får första tjing på att berätta om hur det är att leva i Pakistan.

Det är en insikt jag gjort, som privilegierad. Jag vet att jag får ett större utrymme att få uttrycka mig och verka i olika sammanhang på grund av min grupptillhörighet, och jag lovar att försöka att ta ett steg tillbaka och lyssna på dem som inte erhåller samma fördelar. Jag önskar att alla privilegierade lade sin energi på det, istället för att klaga på att de blir kallade för just privilegierade.