Patriarkatet

Efter en tumultartad början på sommaren (och en ständigt uppbokad sådan pga en hel del besök från gurkstaden Västerås) tycker jag att det kan vara dags att väcka bloggen till liv.

Jag tänker på ett begrepp, som idag är så laddat att knappt ens feminister vågar yttra det i debatter längre. Jag pratar om Patriarkatet. Jag förstår inte hur det går att förneka könsmaktsordningen, när det räcker med att se sig omkring, och vilja förstå, för att man ska kunna se den verka överallt, och upprätthållas av alla. Idag blev jag rädd. Trots att det var mitt på dagen och jag hade folk omkring mig blev jag rädd för en man, som gick på spårvagnen samtidigt som mig. Han var medelålders, och alltså minst dubbelt så gammal som mig, och han ville inte sluta prata till mig fast jag tydligt tog avstånd. Han ville att jag skulle sätta mig vid honom när det ”äntligen” tillkom lediga sittplatser på spårvagnen; jag skakade på huvudet och stod kvar. När spårvagnen åkte förbi hållplatsen han sagt att han skulle av på, och jag såg att han fortfarande satt kvar, då, då blev jag rädd på riktigt. Trots att jag pratade i telefon och med hela min kropp skrek att han skulle lämna mig ifred ställde han sig bredvid mig och började återigen ta kontakt. Det enda som lugnade mig var att jag fått en manlig vän att möta upp mig på vägen hem.

Nej, det är inte alls säkert att han var ute efter att våldta mig eller ens kolla var jag bor. Men vet ni vad, det spelar faktiskt ingen jävla roll. För det här är så typiskt. Han visste förstås om sina egna intentioner, precis som han visste att jag inte hade någon aning. Just han kanske ville skrämma upp mig, vilket förstås är fel, men en del verkar på allvar inte vilja förstå att det är att skrämma folk de gör. Jag får väl skylla mig själv som tolkar honom som hotfull, trots att han inte med ord hotat mig eller tagit i mig? Saken är ju den att det inte fanns någonting mer för mig att göra; när jag backade följde han efter. Idag verkar människor ha en så konstig uppfattning om vad som får räknas som hotfullt eller ”farligt”. Vid det här laget borde väl alla fatta att våld inte behöver vara fysiskt?

Det handlar om att respektera kvinnors (människors) gränser. Det handlar om att förstå sitt ansvar och den makt över andra människors känslor man besitter. Det handlar om att bete sig som folk. Det borde inte vara så jävla svårt, och jag borde inte behöva bli rädd när jag ska hem från hållplatsen.

Jag skriver inte om det här för att få sympati eller för att ”gråta ut”. Jag skriver om det för att det här är långt ifrån första gången som män inte har respekterat mina gränser, och det är tröttsamt.

Nej, jag blev inte våldtagen idag, men jag blev utsatt för patriarkalt våld.