Bettskena, tandställning, och kärlek

Jag var hos tandläkaren idag, och fixade så att jag kan få en bettskena att sova i. Skoj osv. Jag tycker så synd om tandläkare, som bara får höra om folk som inte uppskattar att gå dit, så jag tänkte vara mer positiv. Känn universum komma i balans.

Det var trevligt i alla fall. Eller nja, mindre trevligt att få formleran uppkörd i munnen, men annars helt okej. Tandläkaren var jättetrevlig. Det var visserligen en sak hen sa, som störde mig en aning. Hen frågade om jag har haft tandställning, och jag svarade att, nej, det har jag inte. Då sa hen att min ena framtand sticker ut en del, "men det gör ju förstås ingenting". Nu ska ni veta att jag har mycket mer sneda tänder längre in i käften, men det kanske inte är lika viktigt som framtanden eftersom att det inte syns.

Vad är det med den här besattheten hos både tandläkare, och vanligt volk (fast mest tandläkare), av spikraka tänder?

Jag pratade om det med en vän igår, faktiskt. Hen hade blivit nekad hjälp med att hitta ett alternativ till tandställning, trots att det fanns, när hen inte gjorde som de ville och skaffade tandställning. Det var heller inte som att hen hade käkproblem, eller annat som hade krävt apparat i munnen.

Hen gillar sina  tänder. Jag gillar också mina tänder (så mycket det går att gilla något som tänder), och då inklusive att de är lite sneda. Dessutom är allt som har med tänder att göra ganska obehagligt, och tandställning, reglering, och allt som följer med (att tänderna blir lösa, hu!) känns då sablarns onödigt om tänderna funkar alldeles fint att tugga maten med. Och tugga maten, det kan jag allt!

Nu blev det visst negativt mot tandläkare, men jag tror att universum klarar sig alldeles utmärkt ändå.

För att avsluta glatt, vill jag berätta att jag fortfarande har gratis tandvård här, för att Göteborg är lite snällare än Västerås. Det var det där med kärlek, då.