Mitt tvångsgifte med julen

Snart är det jul, om det nu skulle vara så att någon råkat missa det, och jag kom precis till insikt om att jag inte alls kan sluta fira jul för att jag inte längre bor hemma -- tvärtom! Jag kommer förmodligen att fira mer jul än vad jag gjort innan. Förstår inte hur jag inte kunnat se det tidigare. På julledigheten åker jag ju hem till Västerås, för att det inte riktigt finns tid för det annars, och då blir det som det blir.

För dig som i detta nu ska lära känna mig kan jag berätta att jag inte är särskilt förtjust i julen. Jag förknippar julen för mycket med att låtsas. Att låtsas att alla är glada, att problemen inte finns, och att sedan nästan vilja gå under av frustration när leendena till slut spricker, för det är ju för i helvete jul och åtminstone då ska vi väl kunna försöka?! 

Tolka det inte som att jag känner något agg mot mina föräldrar, för det gör jag inte. Jag vet att de gjort det de kunnat, och de allra flesta jular har varit okej. Men jag har ändå inte tyckt om det där juliga, vilket jag nog egentligen borde göra, 'cuz I'm all kitsch, annars.

Julen för mig är årets ensammaste årstid. Kanske inte för just mig specifikt, men jag associerar det med människor som inte kan fira jul så som man ska, om man nu tillhör gruppen som ändå någonstans vill vara med i värmen och fira. Barnfattigdomen stiger, och jag får ont i magen när jag tänker på alla ångestfyllda föräldrar som inte kommer att kunna ge sina barn en magisk jul, för att fokuset mest ligger på att ha råd med vinterkläder. Jag får ont i magen av alla barn, som kommer att låtsas, för att barn inte är dumma och för att de vill visa sig vara glada för förälderns skull.

Jag skulle önska, att människor åtminstone slutade pressa varandra till ökad konsumtion, julbak, julstress osv, utan istället, på riktigt, kom med ett budskap om kärlek. Att man liksom får vara med i värmen ändå, fast man inte har julgran, hemmabakade lussekatter, och en släkt som frivilligt (nå, halvt frivilligt, i alla fall) samlas på samma plats för att fira jul ihop.

Jag kommer inte att komma undan bjällerklang-julen, och samhället kommer inte att hinna bli bättre, i alla fall inte till årets jul, så jag kommer heller inte att känna det alla ska känna, ni vet, för att annars har man inget hjärta. Jodå, jag har fått den blicken när jag berättat för folk att julen inte direkt är en favorit hos mig.

Men jag kommer att fira jul. I år jag har jag till och med lovat mamma att vi på kvällen ska spendera julafton hos en traditionell familj. Traditionell familj, kan man säga så? Nå, vi säger så. Jag tror att ni förstår ungefär vad jag menar.

Jag har varit lite Debbie Downer nu, så jag kan bryta det genom att säga att ändå jag ser fram emot julen för att jag får träffa min familj och förhoppningsvis lite annat gott folk också. Och julmat tycker jag ju om.