Behöver samhället mer empati?

Jag såg just denna RSA Animate-snutten, och började tänka en del. Jag har lovat mig själv att fler av mina tankar ska hamna på bloggen, så nu får bli ett sådant tillfälle. I klippet behandlas empati, främst på samhällsnivå, och hur detta är något som saknas samhället. Det beskrivs även hur kraftfullt empati kan vara, (inte bara ulligt och gulligt) och hur det kan leda till revolution och stora samhällsförändringar.

Jag håller med om att mer empati behövs i samhället. Det behövs en större förståelse för att en del saker sker på andra människors bekostnad och att det är problematiskt. Problemet jag har med klippet är att jag tycker att det avpolitiserar samhällsförändringar som införandet av allmän rösträtt, slaveriets avskaffande etc. Det hade aldrig räckt med empati.

Samhället vi lever i är inte helt empatilöst. Borgeligheten i Sverige är inte empatilös. En viss typ av kapitalism gynnas till och med av att människor via uppmaningar om att vara mer empatiska konsumerar på ett visst sätt. Empati behöver inte leda till stora samhällsförändringar, utan kan istället leda till att ytan poleras en aning (med hjälp av diverse välgörenhetsorganisationer t.ex.), och därmed ser till att den rådande ordningen upprätthålls. Olika människor, med olika referensramar, tolkar också olika och ser olika typer av lösningar. Jag har svårt att se att känslan empati i sig, utan politisk analys, ska revolutionera vårt samhälle.

Gapet mellan empati och aktion blir heller inte mindre av att människor tycks vilja distansera sig allt mer från politiken. Idag får ingenting vara politiskt. Problemen individualiseras, och politikens roll i samhället förminskas. Det talas om att det här kan vi inte lagstadga om, eller det går inte att ta bort skattesubventionerna här, då folk har vant sig vid dem osv osv i all oändlighet. (Ett tips är att se "Lönesänkarna" på svt play, och fundera över varför den ökade produktiviteten inte tillkommit arbetarna i varken lön eller arbetstidsförkortning, och om det verkligen handlar om att ingenting går att göra från politiskt håll.)

Det är alltså fullt möjligt att känna empati för en grupp i samhället utan att koppla det till faktiska politiska lösningar. En del orättvisor framställs ofta som självklara delar i ett samhälle som det inte går att göra någonting åt.

Hur har då de stora samhällsförändringarna kommit till?

Det kommer alltid att finnas människor som gynnas av orättvisor, vad de än må vara. Det är rätt naivt att tro att de grupper som gynnas i samhället, på grund av empati, ska lämna ifrån sig sina privilegier. En revolution är inte alltid nödvändig, men åtminstone bör det föreligga ett hot om en. Aktiva politiska ställningstaganden kan, men behöver inte, perfekt sammanfalla med känslor av empati. Det kan t.ex. vara en generell moralisk kompass, en livsåskådning, eller ren rädsla för uppror som föranleder politiska ageranden. En typ av tvång, alltså.

Att använda sig av vädjande till människors empati som huvudmedel för att uppnå samhällsförändring känns inte bara ineffektivt; det kan även aktivt bidra till att rådande maktförhållanden i samhället upprätthålls. Om jag, i egenskap av privilegierad, börjar driva en politisk fråga för att jag känner empati för en utsatt samhällsgrupp ligger tolkningsföreträdet fortfarande hos mig. Jag har tolkat din situation på ett visst sätt och formar min världsbild efter min egna tolkning. Med en välvilja, som rentav kan vara skadlig, formar jag sedan en lösning som fungerar med min egen upplevelse. Jag tror att ett normkritiskt perpektiv, där privilegierade grupper tvingas granska sig själva och lämna plats åt andra, är mer effektivt än det gamla goa vältrandet i historier om misär och lidande.

Människor måste få prata om sina svåra livssituationer, det är ingenting jag vill motarbeta, men det måste mötas med konkreta politiska förslag och med att de som inte är utsatta inser sin egna roll, och makt, i samhällssystemet.

Mot slutet av klippet sägs att vi även ska "empathise with those in power", och det är en taktik jag vet att många jag känner försöker använda sig av. Vi som är feminister ska anstränga oss för att förstå antifeministerna, som säger att vi borde våldtas. Jag själv tror att det är en taktik dömd att misslyckas. Jo, visst, har du tur kanske du lyckas övertyga någon jämställdist där ute om att feminister inte är onda manshatare, men vad gör det för den politiska rörelsen? Det kräver energi, tid, och tar utrymme att ständigt tvingas bemöta retoriska halmgubbar. På gruppnivå är det män som äger tolkningsföreträdet i det allmänna samtalet. Det är vita och västerländska personer som gör det. Det är heterosexuella, cispersoner, och monogama som sätter dagordningen. Det är kapitalisterna, som profiterar på andra människors arbete, som gör det. Det finns inte obegränsat med utrymme i samhället, så ni kan ju ställa er frågan vem det är som egentligen behöver lyssnas mer på.

(Jag vet inte hur många gånger jag mötts av kumbaya-folk som tror att orättvisor försvinner bara man kramas och håller varandra i händerna. Alla samtal är inte konstruktiva, och alla typer av debatter bör inte tas.)