Nu tar jag farväl av mina p-piller

OBS! MENS! KVINNOKROPPAR! EEEUUUWH.

...

När jag var 17 gick jag till UM för att försöka få p-piller utskrivet. Barnmorskan frågade mig om sjukdomar i släkten, och jag svarade att jag inte riktigt hade koll på det, men att jag inte trodde att det fanns något av det hen frågade om. Jag sa också att jag hellre ändå tar något östrogenfritt, och då skrev barnmorskan ut Cerazette. Allt lät enkelt och ofarligt, och om jag hade några funderingar kunde jag titta i den gula och reklamiga broschyren där det viktigaste skulle stå skrivet (om jag minns rätt fanns där till och med bilder på människor, som var glada på ett så där jättespontant sätt)

Det här var inte särskilt längesedan och visst förstod jag att det inte var - bra - att ta extra hormoner min kropp inte behöver. Men jag tänkte att det var värt ett försök. Ändå. Reagerade jag illa skulle det bara vara för mig att sluta.

Jag har tagit Cerazette i ungefär fyra år. Den enda gången någon ens har kollat mitt blodtryck under den här tiden var när jag nyligen bytte ungdomsmottagning och därför behövde ett nytt recept. Cerazette ökade inte risken för blodproppar var det sagt, och då nöjde man sig tydligen med det (och jag som tycker att alla läkarundersökningar, även när det bara är en blodtrycksmätning, är obehagliga har inte haft lust att kräva en koll. Herregud, ba. Säger de att det är ofarligt så är det väl det.)

Fortfarande informeras kvinnor om att Cerazette inte ökar risken för blodproppar, trots att nya studier visar annorlunda. När jag läser människors berättelser om sina upplevelser av Cerazette och andra p-piller/minipiller, och frågar runt lite bland de jag vet tar det, får jag dessutom intrycket att mörkertalet gällande biverkningar av olika slag är stort. Nu tänker jag inte gå in på exakt vad läkare gör och inte gör, men visst går det att undra varför intaget av p-piller inte är det allra första som ifrågasätts när dessa annars fullt friska personer drabbas av blodproppar, eller de vanliga biverkningarna som nedstämdhet och minskad sexlust. Istället skrivs SSRI-preparat ut, som kanske i en del fall inte gör mer än att rätta till en obalans som inte hade behövt finnas där överhuvudtaget.

Att jag slutar med mina minipiller nu beror på en kombination av att frågan uppmärksammas igen (vilket inte direkt ger mycket ny information, men det får en att börja fundera), de politiska (feministiska) diskussioner som förts kring det, och det faktum att jag inte mår särskilt bra (sömnproblemen har jag säkert skrivit någonting om förut). Jag har gått omkring och tänkt att det melankoliska är en naturlig del av min personlighet, och att jag kanske aldrig blir den mest stabila människan i världen, men sanningen är att jag inte har en jävla aning om hur min kropp fungerar. Fyra år är ändå en lång tid för en ung människa, och jag kommer inte ihåg något annat än det här. Det värsta är väl att läkemedelsföretagen har ett intresse av att man inte ska ha något att jämföra med.

Cerazette gjorde att jag helt tappade min mens, och i julas hände en sak som fick mig att börja fundera på att sluta ta de extra hormonerna. Jag hade slarvat lite med tabletterna, och fick en dag väldigt ont i magen. Det första jag tänkte var "Perfekt. En blindtarmsinflammation är just det jag behöver". Det var förstås inte blindtarmen. Det var helt vanlig jävla mensvärk. Det blev plötsligt tydligt att jag faktiskt inte "kan" min kropp och dess signaler, och om det stämmer, hur ska jag då kunna arbeta med de problem jag har med den?

Det är inte lätt att sluta. Jag vet inte hur det kommer kännas att ha mens igen (hur mycket blir det, och hur ont kommer jag att ha varje månad? Kommer jag bli tvungen att planera min vardag/mitt sexliv efter menscykeln? Vad ska jag ha för skydd?). Jag har dessutom hört en massa skräckhistorier om månadslånga blödningar när man slutar med Cerazette, vilket, när jag tänker på det, får mig att vilja trycka i mig en hel karta NU. Sedan har vi hela grejen med att jag har stressrelaterade problem, vilket jag antar inte direkt kommer att bli lättare att hantera under tiden då min kropp ställer om sig till nya hormonnivåer...

Men jag måste göra det här nu. Jag måste åtminstone försöka. Det känns tryggare att göra det medan jag går till bl a sjukgymnast, så att jag kan rapportera om eventuella förändringar någonstans. Det kanske inte alls gör någon skillnad, men jag kommer i alla fall att känna mig mindre ensam.

Nu kör vi!