fredag 14 mars 2014

Äckel.

Ikväll såg jag att en person jag delar politiskt förbund med hade startat en grupp i syfte att "stå upp mot vänsterextremismen". Imorse hörde jag Johan Hakelius sitta i Nyhetsmorgon och säga att problemet med fascismen är att vi inte "håller huvudet kallt" och att fascismen ska diskuteras bort i parlamentet.

Jag är äcklad. Hela min kropp gör uppror.

Låt mig påminna om i vilket sammanhang detta sker. Det sker strax efter attacken i Malmö. Det sker precis efter att judiska elever mötts av hakkors och rasistiska tillmälen klottrade på deras skolas väggar, och inte ens tre år efter Utöya. Det sker i samband med fascismen upptrappning i Sverige, och i resten av Europa.

Låt mig berätta om min verklighet.

Jag är ofta rädd. Kanske tänker du, att det måste bero på min alldeles särskilt nojiga natur; att jag helt enkelt är paranoid. Kanske är det paranoia, men du ska veta varifrån den kommer. Risken att bli utsatt för fascistiskt våld är nämligen någonting jag ständigt måste förhålla mig till. När jag promenerar hemåt på kvällen efter kärlek och lycka under Pride-dagar förhåller jag mig till att regnbågsflaggan jag målat på min kind gör mig utsatt, och gör att jag ser mig om några gånger extra. På söndag är det demonstration och jag undrar om jag ska delta. Inte för att jag inte vet om jag står bakom demonstrationens syfte, för det gör jag, utan för att jag inte känner mig säker. Jag har problem med ögonen för tillfället, och måste bära glasögon istället för linser, och jag måste ta ställning till om det gör mig mer utsatt. Jag måste förhålla mig till vad som skulle hända om mina glasögon slogs sönder och hur jag, med nedsatt syn, skulle hantera att bli attackerad på vägen hem.

När jag bodde i min gamla hemstad hände det ibland att en vän till mig inte svarade på mina sms och telefonsamtal, och jag var tvungen att förhålla mig till att hen kanske, ännu en gång, blivit grovt misshandlad. När mina hbtq-politiskt aktiva vänner når (offentliga) framgångar blir jag oerhört glad och stolt över dem. Det är dock aldrig en glädje fri från rädslan, att de återigen ska bli hotade och utsatta för hatbrott.

De som utsätts för fascisternas våld är många, och de utsätts på grund av hur de ser ut, eller för att de kämpar för människors lika värde och lika rättigheter. Att hävda människors lika värde provocerar. De som blir provocerade tillhör en våldsideologi som kämpar för den raka motsatsen.

De så kallade vänsterextremisterna och fascisterna är inte "lika goda kålsupare". Det är inte "demokrati" att bana vägen för de som hotar mig och hela vårt samhälle. Det är din jävla demokratiska skyldighet att motarbeta dem.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar