När ett äpple inte alltid är ett äpple

För någon dag sedan lade jag upp denna artikel på fejan. Det har dykt upp en del synpunkter som jag känner för att bemöta i ett inlägg (varsågoda, mina tre läsare).

Män kan också ha sex de egentligen inte vill ha, och det är illa. Verkligen illa. Vi måste diskutera mansrollen mer, och det tycker jag framför allt ska göras av män. Jag gör det också hemskt gärna, men jag kommer antagligen aldrig att veta exakt hur det är att vara man. En av förväntningarna på män, eller ”män”, är att de alltid ska vara up for lite ligga, och det är säkert en källa till en del ångest hos de som uppfattas som, eller vill uppfattas som, män. Män vill inte alltid ha sex. Givetvis.

När män tjatar till sig rätten att använda sig av kvinnors kroppar sker det dock inom ett annat sammanhang. Det må vara exakt samma handling, men betydelsen av den är annan. När män tummar på samtyckesdelen i sex görs det i ett samhälle där män som grupp har mer makt än kvinnor som grupp. Sex blir ett maktmedel. Vi lever i ett samhälle där kvinnor blir våldtagna och mördade av de personer de ska lita på mest, och oavsett hur snäll ”Mikael” är idag finns en annan verklighet att förhålla sig till. Det tysta hotet om våld och repressalier av olika slag påverkar relationer mellan män och kvinnor, vare sig vi vill det eller inte.

Även om vi försöker se bortom normer och könsroller finner vi en verklighet där många kvinnor är i beroendeställning i förhållande till män. Kvinnor tjänar mindre än män, jobbar oftare deltid och i otrygga anställningsformer, och är ofta ekonomiskt beroende av att stanna i en relation, hur destruktiv den än må vara. Särskilt om det finns barn med i bilden.

Min upplevelse är att män oftare tar sig friheten att inkräkta på någon annans känsla av trygghet. Hela mitt liv är präglat av dessa män som vägrar ta ansvar för sin position i samhället. Som, trots att de vet att jag antagligen varit med om det 50 ggr tidigare och kan tycka att situationen är obehaglig, väljer att ändå ragga på mig på spårvagnen när han sitter ytterst och det inte finns någon möjlighet för mig att gå därifrån. Hejhej, du är ingen unik snöflinga, och hur stor du än tror att möjligheten att jag skulle börja gilla dig är så trumfar det inte risken att jag blir illa till mods, tror att jag ska bli våldtagen, och sitter och försöker klura ut det bästa sättet att överlista dig så att min kropp ska få fortsätta vara min. Det är fan aldrig värt det. Aldrig.

Jag har upplevt att män ofta valt att utnyttja sitt maktövertag, och jag är långt ifrån den enda kvinnan med den här typen av erfarenheter. Män pratar med mig i hissar, på buss eller spårvagn, och verkligen utnyttjar att jag inte har något annat val än att prata med dem och vara trevlig (men ni vet, precis under gränsen till "för trevlig", aka "Hon skickade fel signaler". Som att det finns en sådan gräns). För att jag är för rädd för att göra annat. Ibland har alternativet till att gå med på sex känts som att bli utkastad mitt i natten, och då gör man det man känner att man måste.

Jag valde att ”säga nej” när jag var inneboende min första tid i Göteborg. Jag valde att inte spela med i min hyresvärds flirtande, och vet ni vad, fram till det hade han varit ganska schysst. Irriterande, men han kändes åtminstone harmlös. Jag blev tvungen att flytta.

Dagens heterosnubbtips får bli att ni helt enkelt låter bli att utnyttja ert maktövertag (och först inser att ni har ett). Prata inte med främmande kvinnor på platser där de inte kan välja att gå ifrån. Inse att det är svårare att säga nej i vissa situationer, och att det då blir extra viktigt att vara lyhörd. Och att absolut inte tjata (ett tips till alla, egentligen). Det är tredje gången ni träffas, hon är hemma hos dig, och det går inga fler bussar för natten – tänk på ditt maktövertag. Ha sex om alla involverade är pepp på det (ja, det märks om någon är pepp). Annars, skit i det. Det värsta som kan hända är att du missar sex som hon kanske visst skulle tycka var ganska trevligt, vilket inte är värre än att ha sex med någon som inte vill. Det borde du i alla fall tycka, annars är du faktiskt en jävligt kass person.

När är jag kvinna?

Jag tycker inte om att bli könad, men blir det ändå jämt och ständigt. Oftast känns det inte särskilt farligt.

Jag har aldrig känt mig som en man, men jag har heller aldrig känt mig som en kvinna. Dock har jag aldrig haft något behov av att utåt sett definiera mig på något annat vis än efter mitt biologiska kön och mitt valda könsuttryck; kvinna, vilket är en jävla lyx. Jag känner inte igen mig i "kvinna", men jag okej med att ses som det. Jag har aldrig behövt "komma ut" som icke-binär, och jag har kunnat betona min "kvinnlighet" i politiska, radikalfeministiska, sammanhang.

Detta betyder dock inte att jag uppskattar att bli könad av alla i tid och otid, vilket jag faktiskt upplever sker oftare nu när jag är "vuxen" än när jag var yngre. Ska någon hälsa på mig blir det ett "Hej, bruden!", ska jag gå förbi en man genom en dörr blir det "Damerna först". Jag är "gumman", "fröken" (dock bara med cis-män, vilket gör mig obehagligt medveten om den maktobalans som finns även i mina nära relationer), "tjejen" osv i all oändlighet.

Det finns två anledningar till att detta stör mig. Det första är personligt.

Jag skrev ovan att jag aldrig har känt mig som en kvinna, men det stämmer inte. Det finns tillfällen då min könstillhörighet, eller att jag uppfattas som kvinna, blir högst påtagligt. Jag känner mig som en kvinna när männen i sällskapet bara pratar med varandra och aldrig frågar vad jag tycker. Jag känner som en kvinna när jag läser lönestatistik för en skoluppgift, och inser att jag sannolikt kommer att diskrimineras. Jag känner mig som en kvinna när jag sitter på spårvagnen hem och en främmande man vägrar sluta prata med mig trots att jag märkbart blir illa till mods, och jag försöker tänka ut strategier för att jag ska slippa bli våldtagen. När jag inte känner mig som en kvinna känner jag mig fri; som en person. Könar du mig, gör du mig påmind om att jag alltid, i första hand, är kvinna. En mästare, en vinnare, är alltid en man, men som kvinna kan du bara bli den bästa kvinnan.

En könskonservativ person kanske skulle vilja hävda att lösningen på mitt problematiska förhållande till mitt kön kan lösas av att jag börjar associera det till mer positivt laddade saker. Det för mig dock till den andra anledningen till varför jag inte vill bli könad i onödan (när kan det vara nödvändigt, frågar ni? Tja, kanske t.ex. i lönestatistiken, som jag tidigare nämnde)

Inom genusvetenskapen talas det om genusordningen, som är uppbyggd på två logiker:

Den ena handlar om isärhållande, och den andra om hierarki. Att män som grupp är överordnade kvinnor som grupp möjliggörs av att vi först gör skillnad på "kvinnor" och "män"; "kvinnligt" och "manligt". Nej, jag har inga illusioner om att vi kan förändra världen enbart genom hur vi använder språket, men jag är övertygad om att det är en del i denna maktordning och i hur den reproduceras.

Maktförhållandet finns ändå, oberoende av om du språkligt delar in människor i någon av de två könskategorierna eller inte, men måste människors uppfattade könstillhörighet verkligen påtalas i alla sammanhang? Mitt pronomen är "hon", och jag talar själv ofta om "män" och "kvinnor", men jag gör det i radikalfeministiskt syfte, för att påverka politiskt. Jag använder det som metod för att nå samhällsförändring.

Jag tycker inte att det är samma sak som att köna mig när jag t.ex. diskuterar katter i roliga hattar.

För då är jag Maggan. Då är jag banne mig bara Maggan.

Vad innebär det att vara privilegierad?

Natten till idag befann jag mig i en frustrerande diskussion rörande två bilder en bekant lagt upp på fejan. Jag vill inte lägga upp bilderna här då jag inte vill bidra till att de sprids, men jag kan beskriva dem. Den ena bilden porträtterar något som ser ut som en gruppvåldtäkt, fast med dockor, och har texten "Bitches be like 'I hang out with guys because there's less drama'". Den andra är en bild på två framträdande bröst, som syns genom ett linne, med texten "Bitches be like #new haircut". Jag vet inte.. Jag tycker att det a) är rätt obehagligt i sig att tvingas se bilder där en kvinna blir gruppvåldtagen, även om det är med dockor och b) tydligt att bilderna är menade att håna kvinnor. Vi ska skratta ÅT 'em crazy bitches, som inte fattar att män kan ju liksom våldta dig, ba och skratta åt de kvinnor som lägger upp bilder på sig själva där också deras bröst får fokus. Noll analys, och ganska jobbigt att hantera för mig, som identifierar mig som en kvinna. Jag lämnas till två alternativ. Antingen tar jag det för vad det är -- kvinnohat -- och mår dåligt, eller så internaliserar jag kvinnohatet och själv skrattar åt dessa kvinnor, vilket jag i slutändan bara förlorar på because hej, patriarkatet. Oh, vilket också får mig att må dåligt.

Att uppleva sig stå utanför samhällets normsystem

Jag bestämde mig för att "ta fighten" med den här personen, för att vi kommer att tvingas samarbeta i framtiden. Ett av hans svar innehöll detta:

"Jag förlöjligar eller förnedrar inte kön, utan reflekterar över handlingar - oavsett kön, sexuell läggning, religion etc. Vissa saker i samhället idag är tyvärr ett tydligt tecken på att människan inte kommit så långt i utvecklingen."

Att du inte reflekterar över kön (ditt kön) är det största beviset på att du tillhör normen. Precis som jag extremt sällan tvingas reflektera över min hudfärg för att samhället är anpassat efter den. Jag, i egenskap av vit, finns representerad i reklam, tv, film... you name it. Det handlar om små frågor, som att jag kan hitta smink i rätt (någorlunda, i alla fall) nyans i varje butik som säljer smink, till att jag aldrig behöver oroa mig för att det var min vithet som gjorde att jag inte fick det där jobbet. 

Jag träffade en vän igår och diskuterade kort intersektionalitet, och hur det tycks vara svårt för många vita feminister att tillämpa i praktiken. Jag är medlem i feministiska diskussionsgrupper på fb, där det på sistone varit en del debatt om just den vita feminismen. Det som gjorde mig ledsen var hur lätt människor lyckas använda sig av samma retorik de tidigare kritiserat (tänk Vit Kränkt Man). Nej, det är ingen tävling i vem som lider mest, men det är väl ingen hemlighet att vi ingår i flera olika samhälleliga grupperingar samtidigt?

Vad är intersektionalitet?

Jag skulle vilja formulera det som så att det handlar om att det finns fler maktstrukturer i samhället än ett. Klass är en sådan struktur. Kön är en annan. Etnicitet en tredje... Sexualitet, ålder, funktionalitet.. Ja, ni fattar. Sett till kön är gruppen män överordnade gruppen kvinnor. Sett till etnicitet är de som uppfattas som vita överordnade PoCs (People of Color). Detta betyder inte att det inte kan finnas individuella omständigheter som gör att t.ex. en kvinna generellt sett i samhället har mer makt än en man (Överklasskvinnan kan ha mer makt än arbetarklassmannen), men! Inom kategorin "kön" är kvinnor alltid underordnade männen.

Kan män drabbas av sexism?

Ja, skulle en del säkert svara. Nej, säger jag. Egentligen handlar det mest om en språklig skillnad, men jag är övertygad om att HUR vi pratar om samhällsfenomen påverkar. Den här fantastiska bloggen  beskriver det som att alla kan drabbas av fördomar, men att rasism, precis som sexism, handlar om hur olika grupper förhåller sig till varandra ur ett maktperspektiv. Då gruppen män har ett maktövertag i förhållande till gruppen kvinnor, och genom det producerar sexistiska strukturer, kan de inte själva drabbas av dem. Däremot kan de mycket väl drabbas av fördomar, som t.ex. rör deras könsroll, eller också objektifieras i reklam mm. Varför jag tycker att det är viktigt att göra denna distinktion är för att det annars blir svårt att göra något åt könsmaktsordningen (och andra maktstrukturer). I vilken ände börjar vi diskutera om sexistiska strukturer omfattar alla? Hur pratar vi om att PoCs systematiskt missgynnas i samhället om -- alla -- kan bli utsatta för rasism?

Jag ser mitt privilegium; hur gör jag nu?

Det första du bör göra är att inse att detta inte är ett projekt som det går att bli färdig med. Det finns inget du kan göra för att avsäga dig ditt privilegium och ingenting som för gott bevisar att du är utan skuld (a la "jag brukar göra så här, därför kan jag minsann inte vara sexist). Sedan tycker jag att PK-maffian återigen formulerade det bäst:

"...Det är inte illa att vara priviligierad. Det enda det egentligen betyder är detta: du har inte tolkningsföreträde i den här frågan."

Bilderna på fejzbok igen då

Personen jag diskuterade med påstod att han lade upp bilderna i kritiskt syfte; för att uppmana till diskussion. Jag ställde frågan om han verkligen kan vänta sig att de hundratals personer han har som vänner på fejan ska förstå vad han menar utan att han gett någon som helst förklaring. Jag skrev även att jag identifierar mig som kvinna och finner bilderna obehagliga.

"...Om man ser vilken bakgrund jag har och vilka värderingar jag har, så BÖR man, efter sunt förnuft, kunna lista ut hur jag ställer mig till något på min sida. Jag identifierar mig som en människa..."

Att du inte ser ditt kön är det största beviset på att du är privilegierad, och spridandet av sexistiska bilder, oavsett syfte, bidrar till *drum roll* spridandet av dessa bilder. Vi förhåller oss aldrig neutralt till varandra, och vi ingår alla i och upprätthåller olika maktstrukturer, vare sig vi vill det eller inte. Check your privilege, brah.