Vad innebär det att vara privilegierad?

Natten till idag befann jag mig i en frustrerande diskussion rörande två bilder en bekant lagt upp på fejan. Jag vill inte lägga upp bilderna här då jag inte vill bidra till att de sprids, men jag kan beskriva dem. Den ena bilden porträtterar något som ser ut som en gruppvåldtäkt, fast med dockor, och har texten "Bitches be like 'I hang out with guys because there's less drama'". Den andra är en bild på två framträdande bröst, som syns genom ett linne, med texten "Bitches be like #new haircut". Jag vet inte.. Jag tycker att det a) är rätt obehagligt i sig att tvingas se bilder där en kvinna blir gruppvåldtagen, även om det är med dockor och b) tydligt att bilderna är menade att håna kvinnor. Vi ska skratta ÅT 'em crazy bitches, som inte fattar att män kan ju liksom våldta dig, ba och skratta åt de kvinnor som lägger upp bilder på sig själva där också deras bröst får fokus. Noll analys, och ganska jobbigt att hantera för mig, som identifierar mig som en kvinna. Jag lämnas till två alternativ. Antingen tar jag det för vad det är -- kvinnohat -- och mår dåligt, eller så internaliserar jag kvinnohatet och själv skrattar åt dessa kvinnor, vilket jag i slutändan bara förlorar på because hej, patriarkatet. Oh, vilket också får mig att må dåligt.

Att uppleva sig stå utanför samhällets normsystem

Jag bestämde mig för att "ta fighten" med den här personen, för att vi kommer att tvingas samarbeta i framtiden. Ett av hans svar innehöll detta:

"Jag förlöjligar eller förnedrar inte kön, utan reflekterar över handlingar - oavsett kön, sexuell läggning, religion etc. Vissa saker i samhället idag är tyvärr ett tydligt tecken på att människan inte kommit så långt i utvecklingen."

Att du inte reflekterar över kön (ditt kön) är det största beviset på att du tillhör normen. Precis som jag extremt sällan tvingas reflektera över min hudfärg för att samhället är anpassat efter den. Jag, i egenskap av vit, finns representerad i reklam, tv, film... you name it. Det handlar om små frågor, som att jag kan hitta smink i rätt (någorlunda, i alla fall) nyans i varje butik som säljer smink, till att jag aldrig behöver oroa mig för att det var min vithet som gjorde att jag inte fick det där jobbet. 

Jag träffade en vän igår och diskuterade kort intersektionalitet, och hur det tycks vara svårt för många vita feminister att tillämpa i praktiken. Jag är medlem i feministiska diskussionsgrupper på fb, där det på sistone varit en del debatt om just den vita feminismen. Det som gjorde mig ledsen var hur lätt människor lyckas använda sig av samma retorik de tidigare kritiserat (tänk Vit Kränkt Man). Nej, det är ingen tävling i vem som lider mest, men det är väl ingen hemlighet att vi ingår i flera olika samhälleliga grupperingar samtidigt?

Vad är intersektionalitet?

Jag skulle vilja formulera det som så att det handlar om att det finns fler maktstrukturer i samhället än ett. Klass är en sådan struktur. Kön är en annan. Etnicitet en tredje... Sexualitet, ålder, funktionalitet.. Ja, ni fattar. Sett till kön är gruppen män överordnade gruppen kvinnor. Sett till etnicitet är de som uppfattas som vita överordnade PoCs (People of Color). Detta betyder inte att det inte kan finnas individuella omständigheter som gör att t.ex. en kvinna generellt sett i samhället har mer makt än en man (Överklasskvinnan kan ha mer makt än arbetarklassmannen), men! Inom kategorin "kön" är kvinnor alltid underordnade männen.

Kan män drabbas av sexism?

Ja, skulle en del säkert svara. Nej, säger jag. Egentligen handlar det mest om en språklig skillnad, men jag är övertygad om att HUR vi pratar om samhällsfenomen påverkar. Den här fantastiska bloggen  beskriver det som att alla kan drabbas av fördomar, men att rasism, precis som sexism, handlar om hur olika grupper förhåller sig till varandra ur ett maktperspektiv. Då gruppen män har ett maktövertag i förhållande till gruppen kvinnor, och genom det producerar sexistiska strukturer, kan de inte själva drabbas av dem. Däremot kan de mycket väl drabbas av fördomar, som t.ex. rör deras könsroll, eller också objektifieras i reklam mm. Varför jag tycker att det är viktigt att göra denna distinktion är för att det annars blir svårt att göra något åt könsmaktsordningen (och andra maktstrukturer). I vilken ände börjar vi diskutera om sexistiska strukturer omfattar alla? Hur pratar vi om att PoCs systematiskt missgynnas i samhället om -- alla -- kan bli utsatta för rasism?

Jag ser mitt privilegium; hur gör jag nu?

Det första du bör göra är att inse att detta inte är ett projekt som det går att bli färdig med. Det finns inget du kan göra för att avsäga dig ditt privilegium och ingenting som för gott bevisar att du är utan skuld (a la "jag brukar göra så här, därför kan jag minsann inte vara sexist). Sedan tycker jag att PK-maffian återigen formulerade det bäst:

"...Det är inte illa att vara priviligierad. Det enda det egentligen betyder är detta: du har inte tolkningsföreträde i den här frågan."

Bilderna på fejzbok igen då

Personen jag diskuterade med påstod att han lade upp bilderna i kritiskt syfte; för att uppmana till diskussion. Jag ställde frågan om han verkligen kan vänta sig att de hundratals personer han har som vänner på fejan ska förstå vad han menar utan att han gett någon som helst förklaring. Jag skrev även att jag identifierar mig som kvinna och finner bilderna obehagliga.

"...Om man ser vilken bakgrund jag har och vilka värderingar jag har, så BÖR man, efter sunt förnuft, kunna lista ut hur jag ställer mig till något på min sida. Jag identifierar mig som en människa..."

Att du inte ser ditt kön är det största beviset på att du är privilegierad, och spridandet av sexistiska bilder, oavsett syfte, bidrar till *drum roll* spridandet av dessa bilder. Vi förhåller oss aldrig neutralt till varandra, och vi ingår alla i och upprätthåller olika maktstrukturer, vare sig vi vill det eller inte. Check your privilege, brah.

Min svenskhet

Jag ser mig som svensk. Eller så kanske vi snarare kan säga att det är de kulturyttringar, som finns i Sverige, som jag är mest bekant och bekväm med, i och med att det är här jag är född och uppvuxen. I hela mitt liv har jag dock haft en konstig relation till min svenskhet, då jag alltid haft människor omkring mig som tyckt saker om min nationstillhörighet. Det är sällan de saker som sagts varit menade att såra, men de har ändå lyckats göra mig medveten om hur andra ser och tolkar min person, och var de väljer att lägga tyngdpunkten.

Det har handlat om allt från att det använts för att skydda mig ("Nej, Magda är polsk" när ett högstadiegäng ropade "svennar" åt oss, och en kompis i det ropande gänget försvarade mig), till att det använts av människor för att betona att jag inte är lika svensk som dem. Det har ofta skett av vänner, på ett oskyldigt sätt, men det har ändå känts fel att, utan att be om det, bli definierad av andra. Som att en vän i ettan på gymnasiet uttryckte att jag var "utlänningen" i gänget, när vi funderade på vad som var min roll. Min speciella egenskap. Eller alldeles nyligen, under en diskussion med en god vän, när jag berättade att jag lyckats undgå att bli kallad för rasist (som svar på att folk påstår att alla nu för tiden blir kallade för rasister, utan vettig grund för det). Och hen svarade "Men det är väl för att man inte riktigt ser dig som..." utan att avsluta meningen, som hen plötsligt förstod var opassande.

Till och med lärare har tagit sig denna rätt att bestämma hur jag ska känna mig. Min svensklärare på gymnasiet, som på många sätt är en alldeles underbar människa, använde mig som exempelpolack när vi gick igenom ett texthäfte till nationella proven. En av texterna handlade om en polsk-svensk man, som varken kände sig helt hemma i Sverige eller i Polen. Min lärare frågade då, inför klassen, om jag kan känna igen mig i det. Utan en tanke på att jag kanske inte hade lust med att bli utpekad som polack, eller inte hade lust med att förklara hur svensk eller hur polsk jag känner mig.

(Jag är även halvfinsk, om ni inte redan visste det. Jag har till och med ett finskt efternamn. Konstigt nog har jag aldrig någonsin fått frågan om hur finsk jag känner mig.)

Jag vet inte riktigt vad jag har landat i nu. Jag vet att jag ogillar nationalism i största allmänhet, men jag har också börjat använda mig av det polska. Skämta om det, lite som för att ligga steget före. "Ha! Du kan inte definiera mig som polsk, för det har jag redan gjort själv". Jag har funderat på om det bara är en försvarsmekanism, eller om jag på riktigt plötsligt välsignats med en mer avslappnad inställning till det hela. Det får tiden avgöra.

Sedan jag var barn har jag förhållit mig konstigt till det svenska. Mamma har alltid velat att jag ska vara så svensk som möjligt. Hon har så länge jag kan minnas pratat om att jag ju är svensk, för att jag är född här; att jag har ett svenskt namn, och att jag är så ljus. Det här bidrog förmodligen till att jag, som liten, kände mig så himla svensk och nationalistisk under somrarna i Polen. Om någon kritiserade Sverige blev jag precis lika förbannad som om denne någon hade kritiserat mig.

Idag är jag, som sagt, emot all sorts nationalism. Och så kallad svenskhet. Dels är mallen för att få räknas som svensk oerhört snäv, och dels är det problematiskt att över huvud taget ha en sådan mall. Nationalism håller ihop människor, men det ställer dem också mot varandra. Det skapar ett "vi" och ett "dom". I teorin kan vi välja själva vad vi definierar oss som, och ett tag gick jag och kände mig himla nöjd över att jag kunde välja att kalla mig för världsmedborgare. Men vad gör det för skillnad när andra kommer att tvinga på mig sin uppfattning ändå.

Nej, jag vill inte hålla på och diskutera vem som är svensk (och vem som inte är det). Jag tänker inte go all Oprah, och ropa "Du kan va' svensk! Och du! Och DU!". För vet ni vad, det borde inte spela någon jävla roll för hur vi väljer att se och bemöta varandra.