Om jag får klaga ytterligare, skulle jag vilja utveckla mammas vapen nr. 3. Det där om att jag aldrig kommer att få en man att vilja leva med mig. Jag vill bara att ni ska förstå min frustration här. Som jag skrev i något tidigare inlägg har jag lyckats med i princip allt jag åtagit mig. Om någon skulle be mig att beskriva mig själv skulle jag t.ex. kunna prata om mitt politiska engagemang, om hur mycket jag älskar film och teater, eller om hur jag inte kan leva utan musik. Jag har alltså mycket i mitt liv som är viktigt för mig, eller hur?
Jag har dessutom försökt tala om för min mor att jag varken ser mig själv som monogam eller heterosexuell - vilket hon förstås har lyckats förtränga.
Så när mamma inte bara förminskar mina intressen till att handla om att attrahera män, utan också ignorerar saker jag har berättat för henne (som för övrigt har krävt en hel del mod från min sida att berätta) blir jag frustrerad.
Jag önskar att jag kunde tro att denna galenskap bara hörde till min mamma, och inte fanns någon annanstans, men det kan jag inte. När mammamaffian/mamma med vänner, får tillfälle att fråga ut mig är de första två frågorna alltid, alltid "Hur går det i skolan?" och "Har du någon pojkvän?". Mamma kan berätta allt möjligt om diverse framgångar jag haft, men det är inte förrän hon hittar på någonting om en man jag träffar som el maffia blir intresserad.
Vart jag än kollar möts jag av denna heteronormativa, i grunden biologistiska, idé om att allt vi människor gör handlar om att fånga det motsatta könets intresse. Och varför man skulle vilja göra detta? För att få sprida sina gener vidare, förstås.
Mamma längtar förresten efter barnbarn.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar