måndag 27 juni 2011

Våld

"Gumman, du är söt", sa han och tog mig i håret. Han satt bakom mig, och jag blev tvungen att fly framåt i bussen. För precis så kändes det. Som att jag flydde. Trots att jag tjatar, jämt och ständigt, om att kvinnor aldrig ska känna sig rädda att gå ensamma om nätterna, är jag kanske själv den som är mest rädd.

Han hade brytit sig in i min privata sfär. Jag är van (så van man kan bli) vid jobbiga kommentarer, eller att bilar tutar så fort man visar lite brunbrända ben. Men han rörde vid mig. Och trots att han egentligen inte var så mycket mer än stans jobbiga fyllo; han det liksom gått lite snett för i livet, och som ingen vill låtsas om - trots det, blev jag rädd. För han skulle ju faktiskt kunna våldta.

Jag vet att de flesta våldtäkter inte sker genom överfall. Jag vet att de flesta kvinnor inte blir våldtagna, och att de flesta män inte våldtar. Men.

Jag önskar att jag hade en poäng med att skriva det här inlägget. Någonting snitsigt och intelligent budskap bakom det hela. Det finns dock inte, för just nu känner jag mig bara besviken på både mig själv allt runt omkring. Tror att det kallas för samhället.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar