torsdag 14 juli 2011

You may say I'm a dreamer

Jag har aldrig känt av min klasstillhörighet så mycket som idag. Idag kom högskolebeskedet, och framtiden kändes plötsligt inte sådär behagligt luddig, utan verklig. Så verklig som något kan bli. Detta ledde till att jag oturligt nog med min mor inledde en diskussion om just min framtid.

Jag skulle vilja påstå att klass egentligen inte handlar speciellt mycket om pengar, och inte heller om huruvida man äger villa eller bor i hyresrätt. Min arbetarklassbakgrund grundar sig i en särskild mentalitet. En mentalitet som säger att det viktigaste i livet är att ha en ekonomisk trygghet; en stabil tillvaro - vilket inte nödvändigtvis behöver vara något dåligt.

Medelklassen har dock andra drömmar. Där är det okej att tänka stort, att våga drömma om det orealistiska. En lightversion av the American dream, skulle man kunna säga. Alla kan inte bli president, men det är faktiskt inte omöjligt att just du blir det.

Ibland kan jag känna mig medelklass. Praktiskt taget alla mina vänner har den bakgrunden, och det är därför inte ovanligt för mig att drömma om att resa runt i världen ett år eller två (dock utan sparkapitalet de får med sig när de lämnar boet). Jag slits mellan två världar.

Jag drömmer om äventyr i Paris, Krakow, och New York. Om att leva precis sådär lagom farligt, så att man har något att berätta om när man väl skaffat sig det där trygga. Jag drömmer om att ingen dag ska vara den andra lik, om att leva hårt ett tag, men att också kunna välja bort det livet när det blir för mycket. Sen kommer jag hem och ser min pappa vara trött och sliten efter att ha jobbat övertid så att vi ska ha råd med de nyaste teknikprylarna. Jag kommer hem och vet att han kanske sliter ut sig snart.

Sen kommer jag hem och pratar med min mamma. Jag ser hennes förhoppningar om att jag ska få ett bättre liv än henne. Hon vill så väl, men det blir så fel. För henne, som alltid haft det kämpigt att få det att gå ihop, verkar pengar ironiskt nog vara det viktigaste i hela världen. Hon vill att jag ska ha det bra och tryggt. Men jag drömmer inte om tryggt.

Det värsta är att hon lyckas påverka mig, hur mycket jag än försöker fly undan hennes ord. Jag är redan rädd. Det är inte lätt att drömma stort när inga av de rätta förutsättningarna finns där. Jag har varken kontakter, pengar, eller uppmuntran hemifrån. Det är viktigt att påpeka att det inte är pga av illvilja som mina föräldrar hellre ser att jag blir lärare än att jag blir konstnär.

Anledningen till att jag skriver om detta är att det är lättast för mig att belysa klasskillnaderna här. De finns överallt, men kanske mest i människors drömmar och livsideal.

3 kommentarer:

  1. Det påminner mig om låten "release me" av "oh laura":
    "I am a tree top reaching for the sun please dont hold me down..."

    SvaraRadera
  2. Från en vän till Markus, till en annan vän till Markus.

    Jag har läst det här inlägget så många gånger nu. Det berör mig illa varje gång, och jag vet inte riktigt varför. Kanske är det skuldkänslor, för att jag fått nästan allt det där, kanske är det oro. För att någon skulle ta försöka ta ifrån mig allt som jag gjort på egen hand, allt som jag kanske lyckas med, att det inte är talang, eller hårt arbete, för hårt arbete är det, med tanken: hans föräldrar är medelklass, till och med övre medelklass. Jaha. Då så... Som att jag inte skulle ha offrat av mig själv. Och riskerat andra saker.

    Kanske tycker jag att du förenklar allting. Att mina föräldrar är de största trygghets-narkomaner som jag har träffat personligen. Och ändå medelklass, till och med övre medelklass. Att jag kan dra fler exempel. Kanske är det känslan, av att du gömmer dig bakom tanken, på att du inte har de bästa förutsättningarna. Att jag vägrar acceptera tanken på att det inte är vi, som i slutänden är ansvariga för vad vi tycker och tänker. Att jag vägrar acceptera tanken på att vi inte kan resa oss ur våra förutsättningar. Även om det självklart finns människor som måste kämpa mer eller mindre för det. Om du nu verkligen vill bli "konstnär" som jag vill, är du skyldig dig själv att försöka? Och jag säger det, under förutsättningen, att jag också kan misslyckas med det. Att jag till och med har oddsen och tiden emot mig. Och då spelar det ingen roll om mina föräldrar är medelklass eller inte. De kan inte hjälpa mig ur det.

    Förmodligen är det lite grann av allt det där.


    ///November

    SvaraRadera
  3. November: Meningen med inlägget var aldrig att ge någon skuldkänslor, och självklart krävs oftast hårt arbete för att lyckas vad man än gör och vem man än är. Jag trodde att jag ändå var ganska tydlig med att det var mentaliteten, och inte den faktiska ekonomiska situationen, som jag ville skriva om. Självklart finns undantag till alla regler, men jag tror att just den här mentaliteten är vanligare hos arbetarklassen, då enbart baserat på mina egna erfarenheter av människor i min omgivning.

    Att jag "gömmer mig" bakom min klasstillhörighet var just det jag ville problematisera! Jag vågar liksom inte ens drömma stort längre. Jag har slutat längta efter storslagna saker. Hell, jag har slutat längta efter saker överhuvudtaget. Jag har precis valt en utbildning och en stad att bo i för att jag var tvungen att välja någonting halvvettigt. Jag kanske egentligen bara borde dra till Frankrike spontant och leta jobb, eller plugga där, eller i Sydney, i stället. Men. De tankarna får mig nästan att börja skratta, bara pga deras absurditet. När jag flyttar ut, och vi tappar bostadstillägget, kan jag inte knappt ens flytta hem om något går fel.

    Mina föräldrars oro har kommit åt mina tankar och mina drömmar, och det skrämmer mig. Om jag inte ens vågar drömma - hur ska jag då någonsin få reda på vad jag vill med mitt liv?

    Det här kanske inte har med klass att göra. Eller så är det en bidragande faktor. Jag sitter tyvärr inte inne på några svar...

    Nu kanske det blev alldeles för virrigt.

    SvaraRadera