Hur göra socialismen tillgänglig?

- Ett ganska otillgängligt inlägg om min inställning till socialism

Jag har turen att i min direkta närhet få uppleva många av samhällsproblemen jag brukar prata om. När jag pratar bidrag, pratar jag inte bara om människor som har det svårt, jag pratar om förhållandena hos min mamma. När jag pratar arbetare och deras rättigheter, pratar jag också om min pappa - som är en sådan där traditionell industriarbetare, som visst inte finns längre enl. samhällsdebatten. När jag pratar om människor som har det svårt att ta sig in på arbetsmarkanden pratar jag om min styvmor och min bror (och så småningom om mig själv, förstås). Man skulle ju kunna tro att allt detta gör mitt politiska engagemang starkare. Det fungerar tyvärr inte riktigt så.

Min pappa är inte alls ointellektuell. Han kan väldigt mycket om det mesta, och böcker har vi massor av hemma. Min mamma har alltid ställt höga krav på mig (men inte för höga). Trots det, har mina föräldrar haft en praktisk, mer pragmatisk, inställning för det mesta. Jag vill ju påstå att det är någonting typiskt för under- och arbetarklassen. Med andra ord, är vi inga teoretiker.

Det händer att jag tröttnar på politik. När politiken blir för byråkratisk, strikt, och teoretisk, orkar jag inte alltid hänga med. Efter årets SSU-kongress var jag nedslagen, just för att jag tycker att den blev grå. Eller otillgänglig, om man så vill. Det förutsattes att alla var väl införstådda med alla termer och hur arbetet skulle gå till. De flesta ombuden verkade vara där på typ sin fjärde, eller femte kongress, så det var bara för oss nya att snabbt försöka lära oss det politiska spelet. Arbetarrörelsen måste bli tillgänglig för arbetarklassen.

Just på kongressen var det mycket praktiskt det var fel på, som förhoppningsvis blir bättre till nästa gång, men faktum är att socialism i största allmänhet är svårt. Även om vi tar oss bort från det ganska byråkratiska SSU, till mindre vänsterorganisationer, är nivån hög, och det är svårt för en oinsatt att på ett bra sätt känna sig delaktig.

Socialism är väldigt mycket teori, kanske främst för att det finns färre konkreta socialistiska exempel att ta av. Kapitalismen må vara på väg att rasa samman, men folk är generellt fortfarande positivt inställda till den. En liberal behöver inte längre vara ideologisk, eftersom att vi lever i ett liberalkonservativt samhälle, som redan präglas av de liberala idealen. En liberal kan istället peka på konkreta områden där vi kan använda oss av kapitalism för att göra världen lite, lite bättre. Det talas om konsumentmakt, ekologiska- och rättvisemärkta produkter, och den nya typen av välgörenhet (där du köper en vara, där en pyttedel av vinsten går till typ fotbollar för fattiga barn. Och vips! Genom att konsumera blir du plötsligt en bättre människa, och företaget, som samtidigt tär på jordens resurser, framstår som bamsesnällt).

Det är lättare med kulturell kapitalism, för att du nu plötsligt kan påverka världen positivt under din vanliga shoppingtur. Jag tror att vi innerst inne förstår att ingenting kan vara så enkelt, men vi lever i ett samhälle där vi inte hinner tänka efter. Vi orkar nog inte, snarare.

Vad är ett socialistiskt samhälle? Om det aldrig har funnits ett sådant, kan det någonsin göra det? Är det värt att satsa på någonting så ogreppbart, när jag som arbetar äntligen kan få några hundringar extra i månaden, precis som jag förtjänar? När jag kan välja själv hur jag ska betala tillbaka till samhället?

Vi politiskt aktiva, som faktiskt orkar ibland, måste hitta enklare svar. Vi måste förenkla socialismen, hur mycket det än tar emot. Det är inte populism, det är att göra socialismen så tillgänglig, att man ska vilja lära sig ännu mer om den.