måndag 13 februari 2012

Att hålla isär känslorna och de medvetna valen a.k.a. KRIEG with self

Går det att leva på beslut som fattats intellektuellt innan man fullt ut i hjärtat känner att det är rätt?

Jag tycker inte om tvåsamhetsnormen. Jag har också valt bort monogamin, för att jag kommit fram till att det i praktiken inte får mig att må bra. Jag är inte monogam. Trots detta, kan jag inte påstå att det inte känns, åtminstone lite grann, att det är alla hjärtans dag imorgon och att jag inte ingår i ett monogamt förhållande.

Trots att jag på ett intellektuellt plan bestämt mig för ett annat alternativ, finns de gamla, ack så djupt inrotade, känslorna kvar. Det händer fortfarande att jag ligger och fantiserar om att någon ska komma och sweep me off my feet, få min värld att gunga osv osv, och få mig att glömma precis alla andra människor i världen.

En biologist kanske skulle vilja hävda att detta kan förklaras med evolutionspsykologi. Jag tänker mig någonting om att mina äggstockar får mig att längta efter Försörjaren™ som kan ta hand om mig och mina icke-existerande barn.

En annan förklaring kan vara att jag fortfarande lever i precis samma värld, konsumerar samma populärkultur, har samma människor omkring mig, och därför drabbas av vårt samhälles föreställningar och förväntingar i samma utsräckning som alla andra.

De gånger jag lyckas följa de normer jag inte tycker om mår jag förstås inte heller bra, så jag tycks ha hamnat i en omöjlig situation.

Vad går det att göra?

Jag har upptäckt att det hjälper när jag läser "rätt" saker, och försöker undvika de sociala kretsar där de normer jag valt bort är som starkast. Det hjälper, men det gör förstås inte allt perfa. Så. Vad är lösningen? Bör jag hela tiden vara i någon slags kamp med mig själv och omvärlden för att eventuellt så småningom förändra samhället? Eller är det kanske bara att acceptera att jag aldrig kommer att bli nöjd, oavsett hur jag lever, och... Ja, gå omkring och vara missnöjd resten av livet, som alla andra?

Jag försöker att ta små steg i rätt riktning. Jag läser författare med liknande syn på livet, samtidigt som jag skamlöst tittar på Vampire Diaries och längtar.

Okej, om det var skamlöst, skulle jag aldrig ha skrivit det här inlägget.

2 kommentarer:

  1. Är det så att du har valt bort tvåsamhetsnormen och monogamin, men du kan tänka dig att leva i ett kärleksförhållande tillsammans med flera? Jag vet nu inte hur vanligt det är att ha ett kärleksförhållande med flera personer? Som jag uppfattat det är det inte alls lika vanligt som att ha leva i ett partnerförhållande där man har sex med flera, men är romantiskt exklusiv, men jag vet inte tillräckligt mycket om saken för att uttala mig. Det ska väl dock ändå inte vara omöjligt att finna kärlek hos andra som också vill skippa tvåsamhetsnormen, men fortfarande leva i något slags kärleksförhållande. Tänker jag. Det finns ju fler varianter på kärlek än bara den monogama, och du är ju knappast ensam om att vilja bort från den sistnämnda.

    Fast är det förhållanden som du vill bort från helt och hållet, även om de är flersamma? I sådant fall är det förstås extra klurigt, då är det liksom inte så många alternativ som återstår mer än att leva utan kärlek från partners. Och jag förstår att det kan kännas jobbigt att ha valt bort normen för att man vet med sig att den inte passar en, fast någonstans inom sig längta efter det som den innefattar. Men det är viktigt att du inte dömer dig eller skäms över denna längtan då den slår till.

    Jag menar, du skriver ju om att du gissar att dina äggstockar längtar efter "Försörjaren"- håll fast vid det, och tänk på att du inte kan hjälpa att du är människa och drabbas av dessa instinkter ibland. Du gör ju så gott du kan, eller hur? Jag tycker inte att du behöver skämmas för att du ibland längtar efter det där som de som följer normen ofta har, du är inte mer än människa liksom och på ett mera intellektuellt plan vet du ändå att det där inte är något du vill ha.

    Och Alla Hjärtans Dag... det måste man ju inte fira oavsett, men om man nu längtar efter att få fira det men nte har en eller flera partners, kan man alltid ägna sina vänner och sin familj lite extra uppskattning. Oftast brukar jag faktiskt lägga större vikt vid uppskattningen jag ger till mina vänner på den här dagen, än uppskattningen jag ger min partner. Just nu tänker jag väl att jag bor ihop med min pojkvän och han får min uppskattning varenda dag, men mina vänner träffar jag inte lika ofta och jag kanske är lite dålig på att komma ihåg dem ibland. Därför brukar jag på denna dag ge presenter till dem, säga något fint o.s.v.. Så, om man känner att man vill delta i firandet kan man ju göra det på fler sätt än med en exklusiv kärlekspartner. :)

    Sedan måste jag säga att jag kan relatera en aning till din text. Inte för att jag också valt bort tvåsamheten, för det har jag inte... men det finns annat. Det finns normer jag väljer att inte följa, men att jag inte följer dem gör att jag ibland känner mig ensam och missförstådd. Och jag kan också ha den där längtan efter att hänge mig åt normen- trots att jag intellektuellt vet att jag inte mår bra av den. Och då kan jag känna mig förvirrad, dum och falsk och jag undrar om det alltid ska handla om denna kamp. Det är en jobbig balansgång ibland. Men jag är övertygad om att man klarar den så länge man håller fast vid sina egna ideal, tillåter sig att känna det man gör och fortsätter att tänka intellektuellt.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja... Jag är förstås inte alls emot kärlek. Jag kan tänka mig att vara romantiskt exklusiv med en person, och ha sexuella relationer med flera. För tillfället har jag dock väldigt lätt för att bli kär, i flera olika samtidigt, så jag vet inte hur ärligt ett romantiskt exklusivt förhållande egentligen skulle vara. (Sen så var det i och för sig väldigt längesen sist jag kände mig sådär riktigt ordentligt kär)

      Det jag skrev om Försörjaren är inget jag själv tror på, men jag ville bara ha med det i fall att någon skulle vilja "sätta dit mig" med det ;)Jag tror att det är sociala faktorer som har störst inverkan på vårt beteende, och som jag skrev är jag ju lika utsatt som någon annan... Tyvärr blir det ofta så att jag tvingas förklara mig och mina val mer än vad någon som valt att leva monogamt behöver göra.

      Det är klart att man kan passa på att fira olika typer av kärlek! Men. Det är svårt att komma undan att i princip all reklam, allt som sägs om alla hjärtans i film och tv, ja, i media öht, riktar sig till heterosexuella och tvåsamma. Ta bara Metro-omslaget i tisdags som exempel; de hade en massa par på framsidan, och de kunde inte ens få med en enda homosexuell konstellation.

      Ja, det här gäller för alla normbrott! Det är aldrig enkelt att försöka bryta sig loss från snäva ideal och stora samhällsstrukturer. Bara för att man skiljer sig från normen betyder ju inte det att man är mindre människa än någon annan. Vi är alla lika starka/svaga, och lever alla i samma värld.Vi har bara gjort olika val. Vi får peppa varandra :)

      Radera