fredag 11 januari 2013

Min svenskhet

Jag ser mig som svensk. Eller så kanske vi snarare kan säga att det är de kulturyttringar, som finns i Sverige, som jag är mest bekant och bekväm med, i och med att det är här jag är född och uppvuxen. I hela mitt liv har jag dock haft en konstig relation till min svenskhet, då jag alltid haft människor omkring mig som tyckt saker om min nationstillhörighet. Det är sällan de saker som sagts varit menade att såra, men de har ändå lyckats göra mig medveten om hur andra ser och tolkar min person, och var de väljer att lägga tyngdpunkten.

Det har handlat om allt från att det använts för att skydda mig ("Nej, Magda är polsk" när ett högstadiegäng ropade "svennar" åt oss, och en kompis i det ropande gänget försvarade mig), till att det använts av människor för att betona att jag inte är lika svensk som dem. Det har ofta skett av vänner, på ett oskyldigt sätt, men det har ändå känts fel att, utan att be om det, bli definierad av andra. Som att en vän i ettan på gymnasiet uttryckte att jag var "utlänningen" i gänget, när vi funderade på vad som var min roll. Min speciella egenskap. Eller alldeles nyligen, under en diskussion med en god vän, när jag berättade att jag lyckats undgå att bli kallad för rasist (som svar på att folk påstår att alla nu för tiden blir kallade för rasister, utan vettig grund för det). Och hen svarade "Men det är väl för att man inte riktigt ser dig som..." utan att avsluta meningen, som hen plötsligt förstod var opassande.

Till och med lärare har tagit sig denna rätt att bestämma hur jag ska känna mig. Min svensklärare på gymnasiet, som på många sätt är en alldeles underbar människa, använde mig som exempelpolack när vi gick igenom ett texthäfte till nationella proven. En av texterna handlade om en polsk-svensk man, som varken kände sig helt hemma i Sverige eller i Polen. Min lärare frågade då, inför klassen, om jag kan känna igen mig i det. Utan en tanke på att jag kanske inte hade lust med att bli utpekad som polack, eller inte hade lust med att förklara hur svensk eller hur polsk jag känner mig.

(Jag är även halvfinsk, om ni inte redan visste det. Jag har till och med ett finskt efternamn. Konstigt nog har jag aldrig någonsin fått frågan om hur finsk jag känner mig.)

Jag vet inte riktigt vad jag har landat i nu. Jag vet att jag ogillar nationalism i största allmänhet, men jag har också börjat använda mig av det polska. Skämta om det, lite som för att ligga steget före. "Ha! Du kan inte definiera mig som polsk, för det har jag redan gjort själv". Jag har funderat på om det bara är en försvarsmekanism, eller om jag på riktigt plötsligt välsignats med en mer avslappnad inställning till det hela. Det får tiden avgöra.

Sedan jag var barn har jag förhållit mig konstigt till det svenska. Mamma har alltid velat att jag ska vara så svensk som möjligt. Hon har så länge jag kan minnas pratat om att jag ju är svensk, för att jag är född här; att jag har ett svenskt namn, och att jag är så ljus. Det här bidrog förmodligen till att jag, som liten, kände mig så himla svensk och nationalistisk under somrarna i Polen. Om någon kritiserade Sverige blev jag precis lika förbannad som om denne någon hade kritiserat mig.

Idag är jag, som sagt, emot all sorts nationalism. Och så kallad svenskhet. Dels är mallen för att få räknas som svensk oerhört snäv, och dels är det problematiskt att över huvud taget ha en sådan mall. Nationalism håller ihop människor, men det ställer dem också mot varandra. Det skapar ett "vi" och ett "dom". I teorin kan vi välja själva vad vi definierar oss som, och ett tag gick jag och kände mig himla nöjd över att jag kunde välja att kalla mig för världsmedborgare. Men vad gör det för skillnad när andra kommer att tvinga på mig sin uppfattning ändå.

Nej, jag vill inte hålla på och diskutera vem som är svensk (och vem som inte är det). Jag tänker inte go all Oprah, och ropa "Du kan va' svensk! Och du! Och DU!". För vet ni vad, det borde inte spela någon jävla roll för hur vi väljer att se och bemöta varandra.

2 kommentarer:

  1. Håller med dig. Du är liksom, Magda för mig. Lika dumt vore det om jag skulle byta namn till "rullstol" eller "handikappad". Det definierar ju inte vem jag är. Det är bara till för att vara som ett slags attribut, men att det sen finns puckon som tycker det är hur coolt som helst att VISA ATT JAG ÄR MINSANN SVENSK (finsk, dansk, holländsk, whatever) är bara fåniga. Men tyvärr farliga beroende på hantering... Flummig kommentar, ja, men ... det är lite så jag tycker :)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jo, precis, folk tar ju sig den friheten att välja vad som ska definiera en, även när det gäller annat än just nationalitet/etnicitet. Helt utan att man bett om det. Just nu känner jag mig mest kluven :P Jag pendlar mellan att starkt känna att jag självklart inte är mindre svensk än någon med inrikesfödda föräldrar, och att tycka att jag egentligen inte borde bry mig alls, för vad spelar det för roll för världen att hålla på och dividera om vem som är svensk och inte?

      Radera