fredag 15 februari 2013

Cannibal Holocaust (1980)

Det här var det... värsta jag sett. Jag vet inte vad jag ska skriva. Jag mådde illa och ville nästan gråta flera gånger under filmen. Wow. Kannibalismen var inte ens det värsta i filmen. Fruktansvärda våldtäktsscener, och (äkta) djurtortyr. Jag lär ju vara vegetarian i minst en vecka efter detta (en livsstid av vegetarianism vore visserligen en bra sak, men jag vågar inte lova något). Att veta att de medverkande människorna inte heller behandlades särskilt gött av herr filmskapare gör inte saken bättre. Damn. Jag visste att jag skulle bli chockad och äcklad, men inte så här mycket. Jag borde inte ha varit nykter, och jag borde inte ha sett den mitt i natten.

"Värt att hålla i åtanke är att det är, framför allt, en exploitationfilm. Det kommer alltid att vara massvis med sexvåld, nakna damer och hemskheter, så snälla låt inte detta distrahera."

Hur ska dessa inslag inte distrahera en? Hur får man distans till sånt här (jag vill veta det, på riktigt)? Jag är aningen besviken på mig själv, för att jag tydligen är jättesuperduperlättpåverkad av groteska filmer som detta. Inte särskilt hårdhudad, und so weiter.

Om ni känner för det kan ni här kolla på en recension på filmhelvetet (den börjar bli bättre ca. 15 minuter in).


Det är en film om en film om en film om en film. Fett meta.

Nu måste jag lyckas få filmmusiken ur hjärnan. 

3 kommentarer:

  1. Usch, såg trailern. Just ja, den anklagades för att vara en snuff movie (död på riktigt a la skådisar), men det var "bara" djuren som fick dö på riktigt. Eh ... mysig. VEM FAN GÖR EN SÅN FILM SOM INTE ÄR STÖRD?!

    SvaraRadera
    Svar
    1. En fråga jag ställt mig själv hela dagen... En traumatisk upplevelse, detta. Nu vill jag bara se rosa och fluffig film. Ett tag, i alla fall.

      Radera
  2. Ja, om bara de där italienarna kunde sluta döda djur för underhållningsvärde. Det är billigt, onödigt och moraliskt förkastligt. Däremot har ju regissören vunnit - filmen hade inte blivit alls lika ökänd om han inte huggit huvudet av en majestätisk jättesköldpadda.

    Det finns en rolig intervju med Robert Kerman i boken Eaten Alive! där han sa att han inte visste om att någon djurslakt skulle genomföras och att han började gråta och försökte rymma in i djungeln när han såg det, och sen försökte slå sönder regissören. Om jag inte minns helt fel. Fast det var nog inte bara slaktens fel.

    SvaraRadera